Sökväg: Änglar » Tim

  

Tim

 

 

Stora Barnviks Glengoyne

 

2007-03-09 – 2008-09-11

Smeknamn: Bäbisen, Hjärtat och Spöket

 

 

 

Den ljuvligaste

 

Det var ju inte tänkt så att jag skulle skaffa en till hund för jag hade ju två hemma... Och så var det det här med att inte ha en Cocker igen för all pälsvård och egensinnighet…och att jag nästa gång bara skulle ha en hund… Ja, ja att säga det är alltid lätt… Hur skulle jag kunna leva mitt liv utan en Cocker…eller två?

Jag skulle bara titta, tycker att det är så roligt och givande att studera valpars beteende, se samspelet mellan tik och valp. När jag går fram till valphagen sitter det tre stycken söta blå hanar där och tittar på mig och jag får syn på lille Tim och får en fullständig knockout!

Så ljuvligt framåt, tittade lugnt in i mina ögon, la sig på rygg för att bli kliad på magen, glatt viftande svans och så söööööt! Det sa bara klick!!! Men jag skulle ju inte ha en till hund nu. Så började den inre konflikten, ska jag…nej, jag kan inte…men varför inte, pojkarna börjar bli äldre och det skulle vara underbart om Chaplin fick hjälpa till att uppfostra en till valp, han är ju en sån stabil och underbar förebild…Asterix skulle få en lekkompis…

Så är det ju så att jag aldrig köper en hund om det inte ”klickar” och det gjorde det verkligen här!! Hem åkte jag, alldeles omtumlad och tankarna gick fram och tillbaka. Efter ca en veckas tänkande insåg jag att egentligen var tiden perfekt för att skaffa en till hund för nu var det en bra åldersskillnad mellan hundarna och det gjorde att jag bestämde mig för att Pojkarna Bus skulle bli tre.

 

 

 

Den bästa trion

 

Tim passade perfekt in i flocken och med honom flyttade ungdomens glädje in i vårt hus. Herremannen Chaplin av åldern 9,5 blev som ung på nytt, Tim fick upp farten i de gamla benen igen och nu fanns det en kompis som älskade bollar precis lika mycket som Chaplin. Asterix tyckte att livet lekte för äntligen fick han en kompis som till på köpet var mindre än han (ja, det sistnämnda höll ju inte så länge…Tim växte om honom på några veckor). Tim och Asterix blev de bästa av vänner, visst var det tuffa tag från den lilla Cockerns sida till en början men snabbt lärde han sig att man skulle vara försiktig med den lilla pälsbollen.

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

       

        Nöjd Tim lyckades stjäla Chaplins boll.                                                   Bästa kompisarna sov ofta bredvid varandra.

 

 

 

Han blev min lille Bäbis och tidigt insåg jag att jag hade fått min drömhund, vi passade varandra som handen i handsken. Han hade en sån oerhörd livsglädje och gick omkring med glimten i ögat, med en massa små bus och rackartyg för sig. Mitt sätt att träna passade honom bra och hans ljuvliga, glada och lättlärda sätt var en fröjd för mig. Hade jag en dålig dag och var hängig på promenaden var det Tim som fick mig på gott humör och i tränartagen igen. Han var otroligt gosig av sig och låg för det mesta alldeles nära mig, där jag var där var Tim. Som alltid när en valp kommer in i huset så lades det ner en massa tid på socialisering och han fick följa med nästan överallt. Han fann sig bra i alla situationer, var så lugn och trygg och vart vi än gick så blev människor alldeles betagna av hans söta yttre och ljuvliga sätt. Att färdas i cykelkorgen skrämde inte honom det minsta och när den dagen kom att han inte längre fick plats i korgen…ja, då var sorgen stor han kunde bara inte förstå varför han inte längre fick följa med… Träffade vi människa eller hund så var han alltid lika trevlig och förnuftig i sitt sätt, när hälsningsfraserna med de fyrbenta var avklarade bjöd han alltid upp till lek. Han lekte på ett så fint och förnuftigt sätt.

 

 

När Tim flyttade hem till oss genomgick vårt hus ett stambyte samt en stor renovering vilket innebar att vi blev evakuerade i tre månader. Tim var den av hundarna som klarade flytten, evakueringen och flytten hem igen bäst. När vi flyttade hem igen höll de som bäst på att riva ner balkongerna och ljudnivån var obeskrivligt hög något som Tim aldrig blev illaberörd av, han var precis lika lugn som de andra hundarna. Nyåret klarade han galant fastän vi hade nästan tredje världskrig utanför oss och att Asterix var skottberörd.

Allt var så bra, Tim var den länken som saknats i vår flock och med hans ankomst kändes flocken fullkomlig och många gånger önskade jag det omöjliga…att få behålla denna flock resten av mitt liv. Det stämmer verkligen det man brukar säga ”att alla goda ting äro tre” och så var det verkligen här!

 

 

 

Fantastisk arbetsglädje

 

Från allra första början visade Tim en härlig nyfikenhet och det mesta undersöktes och provsmakades på. Han tog sig en närmare titt på det mesta som fanns i huset, böcker drogs ur bokhyllan och öppnades…funderade på att ge honom allmänlydnadsboken… Men varför förstöra glädjen att lära ut? Han älskade att använda sina smaklökar och provsmakade på det mesta…allt ifrån kottar, pinnar, stenar, daggmaskar, sniglar och det slank även ner en död mus. Denna mus orsakade en del oro hos mig p g a stambytet i huset, jag var rädd för att den dött av gifter, jag ringde ett antal veterinärer samt giftcentralen och alla lugnade mig med att det var nog inte någon större fara. Hoppas att de hade rätt… Till hans favoriter hörde fransar av alla de slag så idag saknas det fransar både på mattor och plädar, en av de få märkbara minnen vi har kvar. När väl provsmakartiden var över var jag mycket lättad, den hade varit intensiv men dock ganska kort.

 

 

 

Det mesta smakades på.

 

 

 

Tim älskade att bära omkring på saker och ge dem till mig. När jag kom hem hämtade båda Cockrarna en leksak att bära på och svansade runt med den, hittade Tim inte någon tog han sitt öra i munnen och apporterade den, problem uppstod dock när han skulle ge den till mig… Det bästa han visste var att stjäla mina strumpor och med dem i munnen svansade han omkring här hemma och var såå nöjd. Ringde telefonen och jag inte hörde det började han skälla för att dra till sig min uppmärksamhet, när jag tittade på honom blev han tyst och då hörde jag telefonsignalerna. När jag tappade saker på golvet var han snabb som blixten fram att ta föremålet och sedan gav han den till mig utan att jag sa ett ord, detta gjorde han helt på eget initiativ! Åh, han var så underbar.

 

 

Ute gick träningen som på räls, jag bara gick och väntade på när han skulle börja jaga på allvar…men så blev det aldrig, han älskade att samarbeta och hålla sig nära mig. Det dröjde inte länge förrän Tim var den lydigaste av Busarna. Tim var oerhört observant och lättlärd, Chaplin var hans stora förebild och inspiration. Han såg Chaplin trycka på knappen vid övergångsstället ca sex gånger och sen sprang han själv fram till stolpen, hoppade upp och försökte trycka. Att gå balans tyckte han att var lite läskigt och hans balanssinne tog tid på sig att utvecklas, när han tyckte att det blev för jobbigt att balansera löste han det genom att hoppa sicksack över hindret ända tills plankan eller stocken tog slut. Aldrig har jag skrattat så åt en hund som jag gjorde då. Favorit leken ute var att stjäla Chaplins boll, vad de sprang dessa två och de hade så roligt. Tims mål var att apportera både Chaplins boll och sin egen boll, de här var en av de få gånger som jag verkligen fick korrigera honom då jag var livrädd för att den blöta mjuka bollen skulle åka ner i halsen på honom. Tim hade dock bestämt sig för att han visst skulle ha båda bollarna i munnen och löste det genom att hålla en vid vardera hörntand! Nu hade han löst problemet väl och vi båda var nöjda, han utom fara enligt matte. Om en hund kan ha sinne för humor så hade min Tim det! Han bjöd på så många skratt.

 

 

 

 

Uppfinningsrikedomen var stor.

 

 

 

Tim var den absolut bästa spårhunden i flocken eller som jag ägt eller tränat. Han hade stort apporteringsintresse och han tog dirigering som en dröm. Vid 16 månaders ålder tog han dirigering på 30 meters avstånd, jag var alldeles lyrisk. Hjälpte jag inte honom genom dirigering fortsatte han att söka själv och när han kom in med dummien slog han den i handen på mig, vilket avlämnande!

Hans apporteringsglädje var lika stor oavsett om han befann sig på land eller i vatten och som en sann Cocker älskade han vatten. I lydnaden gick det framåt och det behövdes inte lång tid att lära honom momenten då han väldigt fort förstod vad det handlade om utan det var till att börja finslipa dem. Nästan allt flöt i vår träning det enda som vi fick kämpa med var koppelpromenaderna då Tim inte tyckte om att gå utan hans motto var ”varför gå när man kan springa”?

Utöver min kärlek till Cockrarna har jag alltid varit svag för vallhundar. Många gånger tänkte jag att Tim hade stora likheter med vallhundar med sin lättlärdhet, arbetsvilja och intelligens. Jag brukade på skämt säga att om man tog det bästa från en Cocker och det bästa från en vallhund då fick man en Tim. Han var så unik denne lille hund.

 

 

 

Min fantastiske apportör. 

 

 

 

Skriken och skräcken

 

Det var en onsdag kväll i oktober –07, jag satt och tittade på TV och bredvid mig på soffan låg Tim och sov. Rätt som det var började Tim skrika, han hade ögonen öppna och bara skrek rätt ut och såg fullständigt skräckslagen ut. Jag talade till honom och höll hans huvud i mina händer, han tittade mig rakt i ögonen och fortsatte att skrika i nästan en minut. Det var inget vanligt skrik utan det lät som ett dödsskri och jag kunde inte få honom att sluta skrika. Att hundar ylar i sömnen är ju ganska vanligt och när man pratar med dem eller rör lätt vid dem så vaknar de men så var inte fallet med Tim. Det var obehagligt och det kändes inte alls bra. Jag pratade med hundkunniga vänner om incidenten och alla sa att han bara sov och att jag inte skulle oroa mig…men det kändes inte bra…

 

Efter någon vecka skedde samma sak igen och skriket var precis lika intensivt och högt och Tim lika skräckslagen. Nu började skriken komma kontinuerligt och alltid när han sov, det kunde ske på dagarna även om det var vanligast på natten. En månad kunde gå utan att något hände för att sedan gå över till att han skrek två gånger på en dag. Vid ett par tillfällen kröp han till mig för att jag skulle hålla om honom medan han skrek och jag såg att han registrerade hur de andra hundarna rörde sig i lägenheten och han bara fortsatte att skrika. Vid ett tillfälle lyckades jag ta tid och han skrek i en minut och 12 sekunder. Han verkade fullständigt livrädd och när han slutat skrika tog det en stund innan han gick ner i varv och kunde somna om. Hans skrik var så högt att grannarna hörde honom. Åter talade jag med veterinärer, uppfödare och erfarna hundförare och ingen hade hört talas om något liknande. Aldrig har jag känt sån maktlöshet som i dessa stunder. Jag har haft hundar kring mig i hela mitt liv och aldrig erfarit något liknande.

 

 

 

Förändringarna

 

En månad senare började Tim bli stressad på promenaderna, han var glad men stressad, det blev nästan omöjligt att gå ut med hela flocken p g a det. Därför fick Tim gå alla promenaderna ensam med mig och vilka framsteg han gjorde, han var så duktig! I december kom nästa förändring, Tim visade för första gång en vaktig sida men inte på ett sätt som oroade mig, både stressen och det lilla han vaktade tyckte jag var en del av en unghunds utveckling. Det gick nästa en månad mellan vaktincidenterna och när jag sa till honom accepterade han direkt reglerna. I mars vände han sig mot mig för första gången och i april kom den stora förändringen.

Med hukat huvud, kolsvarta ögon, blottade tänder och ett morrande som talade om att det nu var allvar kom det första utfallet. Han vaktade sin matskål från allt och alla. Utfallet var så pass allvarligt att jag faktiskt vid flera tillfällen trodde att han skulle bita mig. Till min stora lättnad skedde det inte, det kändes skönt att veta han hade den spärren.

 

 

Utfallet kom som en fullständig överraskning, inte någon gång hade han visat sig vara trängd eller hotad vid mat situationen. Till följd av denna händelse fick han äta i ett annat rum, vilket han var nöjd med. Råkade jag lämna dörren öppen till rummet började han morra (dessa morrande kunde mer liknas vid vrål, så höga var de), vid några tillfällen gjorde han även utfall mot den stängda dörren när han hörde de andra hundarna röra sig i rummet intill.

Efter det första utfallet följde det dagliga incidenter med vaktigheten. Det var väldigt svår tränat då han inte vaktade samma sak varje gång och för att utfallen kom så plötsligt och utan förvarning. Nu hade vi tre-fyra incidenter om dagen och de allra flesta gångerna vände han sig mot Chaplin och mig. Ute visade han inte någon som helst aggressivitet, aldrig att han skulle ha muckat med andra hundar. Det fanns inte en tillstymmelse till hanhundsaggressivitet och vid det här laget var han så lydig att han kunde gå lös nästan var som helst, Tim var den lydigaste av mina hundar. Nu började situationen hemma bli väldigt jobbig och vissa stunder kände jag inte igen Tims beteende alls, det passade inte in på hans mjuka, lyhörda och stabila sätt.

 

I och med att förändringen kom så plötsligt och var så drastisk, började jag undra om han kanske var sjuk. Lät honom därför genomgå en veterinärundersökning allt kollades igenom. Och man kunde konstatera att han var välmusklad och i bra hull, han visade inte på någon smärta när man undersökte leder, tänder och tonsillerna var bra osv…det som konstaterades var att han hade torr hud, ögon- samt öroninflammation. För övrigt var Tim i ypperlig kondition, alltså fanns det inget som tydde på att han var sjuk. Då Tim var i könsmognads ålder talade veterinären och jag om att han kanske hade en hög testosteron produktion och om det kunde vara orsaken till hans förändring. Veterinären rekommenderade mig att kemisktkastrera honom med ett chip i nacken som skulle verka i ca sex månader.

Två dagar innan vi skulle sätta in chipet förändrades han helt och blev mycket lugnare igen. På förmiddagen hade han börjat morra och markera när han satt i fåtöljen men det fanns inget att vakta och denna gång vände han sig mot Asterix. På eftermiddagen slog han helt om och blev den ljuvliga underbara Tim han var. Jag lät ändå sätta in kastreringschipet och efter 14 dagar började den verka. Skillnaden var marginell, han markerade kanske lite mindre när vi var ute men annars märkte jag ingen skillnad.

Det var också i maj som jag för första gången hittade blod på bollarna vi hade med ut på promenaderna. Undersökte noga mun och mungipor på alla hundarna för att se om någon hade sår men jag hittade inget, när jag såg blodfläckar på bollarna var de alltid på de bollar som Tim apporterat. Tyckte att det var underligt men tänkte att det kanske berodde på att han i den höga fart han höll med boll i munnen råkade bita sig i tunga.

 

 

Juni månad blev lugnare, jag insåg dock att Tims vaktighet var något vi alltid skulle få tampas med men nu var det på en hanterbar nivå och det verkade som om träningen gav resultat. I början av juli började saker bli värre igen och två veckor senare började han göra oprovocerade utfall mot de andra hundarna. I augusti var utfallen en del av vår vardag. Det räckte att Chaplin och Asterix bara rörde sig i rummet eller tittade på honom för att han skulle vråla och göra ett utfall, man såg att de andra hundarna inte förstod vad han höll på med och att de inte kunde förutse när utfallen skulle komma. Den här gången vände han sig allt som oftast mot Asterix vilket jag inte kunde förstå då de var bästa vänner och det fanns inga tecken på att de höll på göra upp om rang. Det var tydligt att Asterix tyckte att Tims beteende var obehagligt och oberäkneligt. Tim hade alltid lekt så fint med Asterix och när han ibland blev för ivrig i leken lyssnade han alltid på mig när jag bad honom lugna ner sig. Nu ändrades hans sätt, lekarna blev riktigt obehagliga och vid flera tillfällen trodde jag att han skulle bita Asterix över ryggen, även Asterix tyckte att lekarna var läskiga. Under dessa stunder förändrades Tim, hans blick blev helt svart och kroppshållningen sjönk ihop samt att hans rörelsemönster blev långsammare. Efter stund blev han sig själv igen, det var som om han fick en mentalkramp och fastnade i ett tillstånd som släppte efter en stund.

 

 

Allting eskalerade så fruktansvärt fort, jag kunde inte förstå vad som hände och hade svårt att ta till mig alla förändringar. I slutet av augusti var vår vardag en mardröm, vi hade mellan 5 till 12 utfall om dagen och då räknar jag inte med alla de gånger jag lyckades förhindra eller avbryta ett utfall.

Sista veckan i augusti hade vi en incident här hemma som åter fick mig att misstänka att Tim var sjuk och tid bokades hos veterinär. Tim hade också de sista dagarna börjat klia sig en hel del, denna gång kunde man konstatera att han var allergisk och att han även fått en infektion i huden. Jag bad veterinären att sätta in all den behandling som gick, tänkte om detta kunde vara orsaken till hans utfall… Nu fick jag också förklaringen till alla de öroninflammationer Tim haft (fem stycken på 15 månader), allergier och återkommande öroninflammationer går oftast hand i hand. Väl hemma igen från veterinären gjorde Tim fem utfall på två timmar och på natten skrek han igen.

Det var också under denna vecka som han för första gången helt utan förvarning högg mot mitt ansikte och det var tydligt att han flyttat sin gräns, det var inte längre frågan om han skulle bita utan när.

Vaktandet började ta proportioner som var obeskrivliga, han vaktade diskbänken, olika utrymmen han vistades i och när jag särade på hundarna gjorde han även utfall mot täckt kompostgaller, bara han hörde de andra hundarna röra sig på andra sidan gick han till anfall. Chaplin och Asterix fick inte komma i min närhet utan att han började vråla (vaktandet av mig blev nästan en fixering) åter var fokuseringen för det mesta vänd mot Asterix.

Hela tiden flyttade jag min gräns för vad jag tyckte var acceptabelt för jag så innerligt gärna ville få det fungera. Åh, så jag älskade denna hund!

 

 

 

Min förtvivlan

 

Tims hudproblem blev bättre av medicinerna men utfallen och vaktandet bara eskalerade. De sista tre veckorna hade hans beteende förändrats så till den grad att han inte längre kändes som min Tim, under sina utbrott förändrades han totalt och var som en helt annan hund. Jag kunde bryta hans utfall 98% av gångerna men hur jag än tränade kunde jag inte få slut på beteendet. Hela tiden försökte jag hitta nya vägar att lösa problemet med men det var inte till någon hjälp, den maktlöshet jag kände var fruktansvärd! Det var nu som jag började inse att jag inte hade med saken att göra utan att Tim var sjuk.

Han gjorde saker som jag aldrig kunnat tro eller förutse. Tim var inte en hund med svag och dålig mentalitet utan en hund som varit stabil, lyhörd och trygg som bara rätt som det var slog om och upplevde det mesta i sin omgivning som ett hot och då inte såg någon annan utväg än att gå till anfall.

Jag kontaktade ytterligare några veterinärer, en hudspecialist samt en neurolog och de båda trodde att han med stor sannolikhet kunde ha ett neurologiskt fel. Neurologen föreslog att man skulle göra en magnet röntgen för att se om det fanns några förändringar i hjärnan. Man talade om epilepsi och att skriken när han sov kunde vara epileptiska anfall eller att han hade en hjärntumör eller hjärninflammation och då berodde skriken på smärta, att prognosen då inte var god och detta kunde också förklara den bestående förändringen i hans beteende. Tanken på att skriken när han sov berodde på smärta fick och får mig än idag nästan att gripas av panik för det innebär att han hade haft ont i 11 månader.

 

Under tiden eskalerade allting ytterligare ett snäpp, han började vakta mig när jag sov, han vaktade ytterdörren när jag lämnade hemmet och när jag kom hem vaktade han mig så att de andra hundarna inte fick komma fram till mig och sa jag till honom vände han sig mot mig. Man fick aldrig ta i honom under dessa ”attacker” för det var som att be om att bli biten utan det bästa var att bara vänta ut honom tills det gått över och på något sätt avleda honom. Han gick till anfall mot de andra hundarna och efter stund betedde han sig som om de hade attackerat honom.

 

 

De sista två veckorna började han bli ljudkänslig (Tim som aldrig brytt sig om ljud), han fick fullständig panik om man inte på något sätt fick slut på vissa ljud. När jag klippte klorna på honom greps han av panik, framtassarna var så känsliga att jag trodde att han skulle bita mig, när jag klippte klorna på höger baktass somnade han och när jag sen klippte klorna på vänster baktass blev han lika panikslagen igen. Veterinären hade tittat noga men hon såg inget onormalt med dem. Den sista veckan hittade jag för första gången blod på leksakerna som vi hade inne.

 

Den 10 september är en dag som jag aldrig glömmer, Tim kunde inte vistas nästan överhuvudtaget i samma rum med de andra hundarna. Den enda gång han var lugn var när Chaplin och Asterix var i ett annat rum, jag låg på soffan och det var helt tyst i lägenheten. På sista kvällspromenaden hade jag svårt att få kontakt med honom, han stod länge och sniffade på en fläck (vilket var väldigt ovanligt för Tim) samtidigt passerade en man oss, Tim tittar upp och bara flyger ut mot honom helt utan förvarning detta sker på en hundradels sekund. Det var första gången som han gick till anfall mot en människa utomhus, jag kan än idag inte förstå att han märkte mannen då han verkade vara i helt annan värld. Jag försökte få kontakt med honom men lyckades inte, det var som om han inte ens hörde att jag talade till honom.

 

 

Senare på kvällen gick han åter till attack mot Asterix och Chaplin, när jag kommer in i rummet ser jag att han hoppat upp på sängen och betedde sig som om de attackerat honom. Han stod på bakbenen, svansen låg klistrad längs magen, ögonen var uppspärrade och blicken alldeles skräckslagen och han skällde av ren panik. Jag försökte lugna honom (detta brukade fungera om jag inte varit i närheten när han fick sitt utbrott) men denna gång hjälpte det inte. Han fortsatte att skälla, han vände huvudet åt vänster och såg bokhyllan med alla böckerna och började skälla än mer frenetiskt sen vände han huvudet åt höger och såg blomman på byrån och blev mer panikslagen. Det var då jag insåg att varje intryck som han tog in utgjorde ett hot, hur jag än försökte lugna honom hjälpte det inte. Jag hade en handduk i handen och den slängde jag över honom, höll den ner över honom i ett par sekunder och när jag sen avlägsnade den tystnade han tvärt. Det var som att stänga av en radion, det blev fullständigt knäpptyst i lägenheten.

 

 

Situationen var fruktansvärd och ohållbar, Tim led något förskräckligt och de andra hundarna utsattes för stor stress och fara.

Tim hade haft de bästa förutsättningarna i livet, aldrig blivit illa behandlad av människa eller hund, han fick alla sina behov tillgodosedda (fysiskt som mentalt) och ändå eskalerade hans beteende till den grad att det till slut blev farligt att vistas i hans närhet. Jag kände mig inte alls trygg längre och började undra över vad mer som kunde ske. Tim hade gjort så mycket som jag aldrig kunnat tro om honom, vad skulle hända om han rätt som det var upplevde mig som ett hot när jag låg och sov och då gick till attack…?

Min fråga var hur skulle vi kunna hjälpa honom? Det enda som fanns kvar att göra var att röntga hans hjärna för att se om man kunde hitta några förändringar. Har jag rätt utsätta min vän för en massa jobbiga och ibland smärtsamma provtagningar för att få veta vad som är fel? För hur skulle vi kunna hjälpa honom?

 

Jag anser att jag som hundförare har ett ansvar, ansvar att se till att alla i min omgivning mår bra och är trygga när jag utövar min hobby, som det var nu kunde jag inte garantera det.

Ansvaret att alltid hjälpa mina hundar på bästa sätt och se till att de aldrig plågas. När jag såg hur dåligt Tim mådde och hur fruktansvärt fort det eskalerade förstod jag att det inte fanns något piller, ingrepp eller behandling som hade kunnat hjälpa mitt lilla Hjärta. Han var så träng och pressad.

Ibland är kärlek att släppa taget och den 11 september 2008 släppte jag taget om mitt Hjärta, det är det mest smärtsamma och skrämmande beslut jag någonsin fått ta men det är också det mest osjälviska jag gjort för jag ville inte släppa taget...jag ville inte släppa honom...

 

 

Sorgen

 

Sorgen, smärtan och saknaden är obeskrivlig. Det känns som jag vandrar i en ond dröm som jag inte kan ta mig ur, som om livet spelat mig ett spratt. Jag får något så underbart och så går det så här. Vi hade kommit så långt, hur underbara och gulliga valpar än är så tycker jag att den allra bästa tiden med en hund börjar när de fyllt tre. Då de är färdiga både mentalt och fysiskt, vi hade redan kommit halvvägs. Allt var förberett till den dag Tim skulle vara ensam kvar, när de andra Busarna vandrat över till andra sidan. Han kunde utan problem vara ensam hemma, han var så trygg ute att han inte behövde de andra hundarnas stöd eller vägledning längre, så lydig att han kunde vara lös nästan var som helst. Till hösten –08 hade jag tänkt MH’a honom och sedan starta honom på viltspår. Vi hade kommit så pass långt i lydnaden att han våren –09 hade varit startklar för tävling. Med Tim skulle jag lära mig mer om jaktarbete och målet var att kunna starta på ett grundprov och därefter se hur långt vi kunde nå. Det fanns så mycket som vi skulle ha provat på och lärt oss mer om och vi hade haft så roligt ihop för han älskade att arbeta precis lika mycket som jag. Aldrig har jag njutit så av att träna hund som jag gjorde med Tim! Han var så underbar och intelligent, men det skulle inte gå så här…det skulle inte gå så här…

 

 

Tacksam

 

Jag är så oerhört tacksam över att Tim kom in i mitt liv, en välmående Tim är det mest fantastiska jag någonsin upplevt. Om jag inte hade fått uppleva honom hade mitt liv varit så mycket fattigare, jag önskar bara att vi hade fått mer tid…ett helt hundliv tillsammans. Han var så full av livsglädje, bus, arbetsvilja och skönhet. Han hade de vackraste av ögon, var så söt att det värkte i en när man tittade på honom och det enda jag ville göra var att hålla honom i min famn. Han älskade att arbeta och det var nästan så att arbetet i sig var en belöning nog, aldrig någonsin har jag träffat eller ägt en hund som varit så kontaktsökande, mjuk och villig till att arbeta som mitt lilla Hjärta var. Han var min dröm och nu förblir han en dröm. Jag trodde inte att det fanns såna Cockrar och jag undrar om jag någonsin kan få en så fantastisk hund igen som Tim var. Vi kommer att fortsätta att tala om honom och minnas honom med värme, vi kommer att skratta åt hans bus och fascineras över hans oerhörda kapacitet. Vi som kände honom kommer aldrig någonsin att glömma honom för han var fantastisk.

 

 

 

 

 

Foto: Cia Lindroth

 

 

 

 

                                              Din glädje lyste upp vår tillvaro som en sol

                                              Men något hände och solen började gå i moln

                                              Nu skiner solen ej mer och vi vandrar i en evig skugga

 

                                             Så vi njöt av ditt bus och din glädje

                                             Så underbar och klok du var

                                             Så hjälpsam och kvick

 

                                             Ditt skrik nu ljuder ej mer och din skräck lyser ej längre

                                             Ej mer du behöver känna dig trängd eller vara på din vakt

                                             Aldrig någonsin behöver du uppleva smärta igen

                                             Spring mitt Hjärta på de evigt gröna ängarna

                                             Lek med dina vänner och hoppa upp på alla de stenar du ser

 

                                             Du var min dröm, min glädje, mitt hopp och min framtid

                                            Min älskade lille Tim du fattas mig så, en evig plats i mitt hjärta du får

                                            Av kärlek jag släppte dig fri med kärlek jag alltid dig minns

                                            Aldrig någonsin jag dig glömmer

                                            En dag vi möts igen till dess min vän… farväl