Drömprinsen – en sann Cocker!

Chaplin är en typisk cocker ända från nostippen till svanspetsen, en underbar liten kille. Han är självständig och nyfiken, egensinnig och envis, tillgänglig och verkligen en "merry cocker" (ofta ser jag honom gå här hemma och vifta på svansen när han gör sina små hyss och går sina rundor). Han är en oerhört stabil hund och har hjälpt många nerviga unghundar till en lugnare tillvaro. I många situationer är han dominant men aldrig elak eller skarp.

En av hans viktigare uppgifter i livet är att kontinuerligt testa om jag klarar av "ledarskapet", detta sker framförallt med akut minnesförlust samt med total hörsel bortfall. Även vid elva års ålder kan han titta på mig helt oförstående när jag ber honom göra något, precis som han aldrig hört ordet förut… Det är mycket övertygande och ack så tålamods prövande för hans matte.

Beträffande hörseln…så har jag vid flera tillfällen på allvar trott att han haft nedsatt hörsel. När jag kallat på honom på promenaderna och han inte rört ett hårstrå till gensvar blir man frågande…väl framme hos honom ser man att "Stör inte–skylten" har åkt ner framför ögon som öron. Då är det bara att inse att min lille slyngel helt enkelt inte skulle kunna bry sig mindre om mig och mina kommandon i den stunden. Hans intresse för tikar har varit enormt!

Jodå, visst funderade jag på att kastrera honom (vid flera tillfällen) men med tanke på hans ibland så låga motivationsmotor skulle vi ha fått det än svårare att nå resultat på appellplan samt med den överhängande risken för övervikt på kastrerade hundar, släppte jag den tanken. Det ska erkännas att matte hans är än envisare vad han är och jag tyckte att det måste gå även utan kastrering. Det går men man får lägga ner mycket arbete för att få resultat.

2009 hittade veterinären en tumör i ena testikeln och då det var omöjligt att veta om den var god- eller elakartad bestämde jag mig för att kastrera Prinsen. Tillvaron har blivit lite lugnare, han är inte lika galen efter flickor. Nu gäller det att se till att min lille Prins inte blir en stor Prins, tror faktiskt att detta blir en ny utamning...att hålla honom i lagom hull.  

Det blev en Mickey

Mickey är min fjärde Cocker och precis som de andra tre efter helt olika linjer. Denna underbara varelse kom in i vårt liv när det kändes som om sorgen bosatt sig i vårt hus, jag hade på fyra månader förlorat två alldeles för unga och helt underbara hundar och jag övervägde starkt att sluta med hund. Efter många och långa samtal samt mycket övertalan från vänner bestämde jag mig för att kontakta en uppfödare och samtalet gick till Occis kennel och efter ett långt och trevligt samtal med Britta var mitt intresse väkt. Efter ytterligare några samtal åkte jag ner till Harplinge och hälsade på henne och för att titta på valparna.

Några dagar innan mitt besök hade jag på hemsidan sett bilder på dessa underverk och blev väldigt nyfiken på den allra minsta valpen..lille Kubik. Han var vi födseln så liten att Britta inte trodde att han skulle klara sig, det visade sig dock att denne lille hund var en stark och kavat liten kille med en stor portion livsglädje i sin lilla kropp. Det visade sig också vid mitt möte med valparna att lille Kubik helt fångade mitt intresse och hjärta, han hade så fått vara trebent och enögd men honom ville jag ha! Ett par veckor innan leverans fick jag veta att han skulle få flytta hem till oss och utan att överdriva så kan jag bara konstatera att Mickey har räddat mitt hundintresse.

Min lille guldklimp

Färden hem gick med flyg, det här var första gången som jag flög med hund och var lite spänd över hur en liten valp skulle klara det. Det var inte något stort flygplan och ljudnivån var rätt hög men där satt han som han inte gjort något annat än flugit hela sitt liv. Trygg i sin lilla väska satt han och observerade vad som hände omkring honom, inte det minsta orolig. Så söt och framåt, självklart charmade han flygvärdinnan.

Hem kom han i en liten väska.

I skrivandets stund är guldklimpen tio månader gammal och jag börjar lära känna honom lite smått. Mickey har från första stund varit en trygg och livsglad liten kille, han närmar sig det mesta i livet med stor nyfikenhet och energi och hans motto i livet är “fullt ös medvetslös”. I sin kontakt med artfränder är han väldigt mjuk och så här långt har han aldrig försökt mucka med någon utan han tycker att man ska leka sig genom livet. Han är väldigt tillgänglig och bara äääälskar hela världen, lika stark är kärleken till mat och fick han så skulle han gärna sova bredvid sin fodersäck.

Älskar mat gör han.

På tal om kärlek har denna plats i Mickeys liv intagits av en bedårade liten Cockertik som heter Mimmi, kärleken verkar besvarad och vi kan bara konstatera att hon fullständigt har lindat Mickey runt sin lilla tass.

Mickey med sin stora kärlek Mimmi.

Mickey är väldigt lyhörd men har ändå en härlig självständighet, apporteringsintresset finns där och vid fyra månaders ålder apporterade han både trä- som metallapporten. Förmågan att växla mellan att vara aktiv och passiv är inga problem, han har en fantastisk “på & av-knapp”, oavsett vilken miljö vi befunnit oss i har han alltid kunnat koppla av.

Mickey har den absolut bästa pälskvalitén av mina Cockrar, det är inte många gånger som jag har behövt reda ut tovor på honom...trodde faktiskt inte att en Cockerpäls kunde vara så lättskött!

Arbetsglädje.

Ibland kan jag dock undra om det endast finns hund i hans linjer eller om det kanske finns lite andra arter där då han: gräver som en grävling, rullar sig runt ens hals som en boaorm, smyger som en panter (man hör nästan aldrig när han kommer utan rätt som det är står han bara där), han stryker sig som en katt längs med väggar och möbler och skuttar som en kanin... Britta, vet du något jag inte vet?