Dec-aug -10 Jan-Juli -10 Sep-dec -09 Jan-aug -09
Nyheter 2011
13 maj Sorg och glädje
Jag vill börja med att tacka för alla sms, mail, inlägg på facebook samt i min gästbok i samband med Chaplins död, er omtanke värmer så oerhört!! Det som verkligen gläder mig är alla fina ord och minnen som många delar med sig av om min älskade Prins. Det är underbart att höra att han påverkade så många människor på ett så positivt sätt ...det värmer en mattes hjärta.
Det är så tyst och tomt här hemma, sorgen och saknaden är enorm. Jag förväntar mig att se honom ligga på sängen, avkopplad på rygg när jag kommer hem ...men ingen Prins här... Så mycket som går av en självklar vana. När det är dags för mediciner börjar jag ofta leta efter hans men kommer då på att dem inte behövs längre. När det är dags för morot skalar jag tre och när sen kvällsfilmjölken ska göras i ordning tar jag fram tre skålar ...och då blir det så obehagligt verkligt att min vän är borta och det för alltid.
Tänk att en hund kan komma en så nära, så nära att när han inte längre finns vid ens sida känner man sig halv. Det är obegripligt att min älskade vän varit borta i fyra veckor nu, jag har verkligen svårt att ta till mig det. Min tillvaro för stunden känns overklig. Livet går vidare, jag gör allt som måste göras och mer där till. Tränar mina underbara busar, promenerar, handlar mat, fixar hemma, tvättar, träffar vänner, skrattar och pratar om ytliga som djupa saker. Men hela tiden känns det som om att jag står utanför och bara observerar. Sorgen är inte som när Tim dog, en sorg som vissa stunder var hysterisk, när jag ibland bara skrek jag rätt ut av ren förtvivlan och smärta. Eller som när Asterix dog, en sorg som var förstummande, jag kände bara en fullständig uppgivenhet ...sjukdomarna vann och Asterix och jag förlorade. Nej, nu är jag bara tom ...allt känns overkligt. Vissa stunder kommer det en tsunami av känslor, tankar och minnen över mig. Jag följer med den och njuter av alla underbara minnen, fäller alla tårar som behöver fällas för att släppa på trycket och känner smärtan och saknaden. Saknaden kan verkligen vara hänsynslös mot människan. Att förlora tre hundar på 2,5 år är bara för mycket och jag inser att mitt sorgarbete kommer att ta tid. Sorgarbete ...ja, man får verkligen arbeta sig igenom sorgen.
Jag hittade några bilder i min kamera som är tagna bara några dagar innan Chaplin somnade in. Måste bara lägga in dem.
Mattes älskade silveröra.
Cavin och Chaplin, ungdomen och visdomen.
Sista bilden på trion.
Mycket måste göras om på hemsidan, jag ligger efter med många uppdateringar. Cavins sidor måste fyllas på, likaså bildgallerierna. När Chaplin kommer att flytta över till Änglar vet jag inte än. Nå, det får ta sin tid.
Vi har haft några roliga stunder också. Mickey och jag har sån tur som har lilla Cavin i vårt liv, för han hittar på så mycket bus och hyss. Många gånger brister jag ut i skratt fast jag egentligen inte är på humör, Cavin är ju för en tokig och underbar liten hund. Mickey och Cavin trivs väldigt bra ihop, dem är så söta tillsammans. Guldklimpen letade efter Chaplin den första veckan. Varje gång vi kom in från en promenad sprang Mickey in och letade efter Prinsen. De första dagarna efter Chaplins död gick han fram och tillbaka framför byrån i hallen och sniffade uppåt mot den och viftade på svansen. Först förstod jag inte vad han höll på men till slut kom jag på anledningen, Chaplins halsband låg där. När jag tog ner den och lät honom lukta på den blev han ännu gladare. Jag har nu lagt halsbandet i lådan.
Den här veckan jag har också fått uppleva stor glädje så även Mickey ...fast han är ju fullständigt ovetande om detta. Lördagsnatten den 7 maj föddes Mickeys och Elsas valpar, sex stycken till antalet. En hane och fem tikar, alla i färgen blue roan. Lille hanen Harry får från första stund känna på ”girlpower”.J På fredagen började värkarbetet och jag susade över till Annika på min stålhingst (cykeln alltså), vi väntade och väntade och jag sa till Annika att den här gången kommer valparna på natten (Tildas båda kullar föddes på dagen). ”Vad gör jag då?” undrade Annika ”Du sover väl då?” ... ”Då ropar du högt i min telefonsvararen mitt namn och jag lovar att jag stuttsar upp ur sängen!” svarade jag.
Elsa vilar mellan värkarna.
Klockan tolv på natten stod jag i duschen när hundarna började skälla. Ut ur duschen flyger jag, alldeles plaskvåt med shampoo i håret, hundarna markerade att någon ropade på mig på telefonsvararen ...det var Annika, valparna var på väg. Snabbt som blixten in i duschen, skölja bort allt shampoo, på med kläderna och snabbt upp på stålhingsten. Jag cyklade nog så fort att ingen hann uppfatta vem som susade förbi dem, har nog aldrig cyklat så fort.J
Precis när jag kliver över tröskeln till rummet tar Annika mot den första valpen, vilken tajming! Det var en underbar upplevelse att få se Mickeys valpar födas. Sen 1989 när jag köpte min första hund Charlie har jag önskat mig en hund som skulle hålla för avel, turen har inte stått vid min sida förrän nu. Som det så väl heter ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” så sant det är!
Elsa med sin första valp, lilla Sally.
En liten nyfödd Sally måste hållas varm, fler syskon var på väg ut i världen.
Elsa är alldeles underbar med valparna och puppisarna de växer och mår bra. Har förstås varit över några gånger och man liksom får klister under fötterna och har svårt att lämna valplådan. Dem är riktiga små underverk ...nog är dem här valparna extra fina ...nej, jag är inte alls partisk, inte alls!J
Elsa tar väl handom sina sex små underverk.
Tack för alla gratulationer, dem gläder mig verkligen! Imorgon är det åter dags för ett besök hos ”barnbarnen” (inte trodde jag att jag en dag skulle bli farmorJ ) för valpterapi och fotografering.
Hoppas att alla får en riktigt trevlig helg!
15 april
Min älskade vän
Idag 16.20 vandrade min älskade Chaplin genom himlaporten. Sorgen är obeskrivlig. Det känns så overkligt ...han har funnits vid min sida i 13 år, vi har gjort nästan allt tillsammans och nu är han borta... Hur ska jag klara mig?
Sunda förnuftet vet att till slut rinner tiden ut och att vi måste skiljas åt men hjärtat skriker rätt ut ”Jag vägrar att acceptera det ...han ska alltid finnas här vid min sida!” Chaplin var min själ, han var min läromästare och min bäste vän.
Vi gjorde så mycket roligt ihop under våra år tillsammans och jag tror att han var nöjd med sitt liv. Undrar hur många mil vi gick under dessa 13 år ...hur många varv runt jorden det blev. Tänk om man kunde räkna ut med hur många procent han berikade och förbättrade mitt liv ...det skulle bli med minst en miljard procent. Oavsett vad jag hittade på så var han alltid med på det och tyckte om att prova på nya saker. Han hade två stora passioner i livet, flickor och bollar. En promenad utan en boll ...ja, den kunde han lika väl hoppa över. Min Prins var en riktig liten linslus och som följd av detta har jag en massa underbara bilder att titta på idag.
En Prins i tankarnas värld.
Han bjöd ofta på skönsång.
Söt, sötare, sötast.
En tomte i mörker.
Korktjuv.
Oktober 2010, härlig arbetsglädje.
Knähund, här med gudmor Annika.
Alltid med en boll i munnen.
Mattes älskling.
Finaste Prinsen.
Några tävlingar blev det.
På span i gröngräset.
Lek bland höstlöv.
Finaste tomten.
Hans lilla kropp orkade inte mer. Sista dagarna fick han enorma biverkningar av enzymerna, började kräkas, var illamående och hade magsmärtor. Han orkade inte med mycket och sov den mesta tiden av dagen. Alltför ofta hörde jag ett jämrande ljud från korgen som talade om för mig att han hade ont. I onsdags talade jag med veterinären som tyckte att det var dags att ta nya prover för att se om värdena blivit bättre och om vi kanske skulle kunna börja sänka dosen. Då skulle även biverkningarna börja avta. Igår började dagen väldigt bra och jag fick ett starkt hopp om att han nu började komma tillbaka. Senare på dagen var jag iväg knappt tre timmar och när jag kom hem hade Chaplin kräkts massor, var väldigt nödig och verkade ha ont. Då sjönk hjärtat på mig.
Proverna idag visade på att hans lever inte längre fungerade. Det enda sättet jag kunde hjälpa honom var att släppa taget. Han somnade in så lugnt och fint, ingen mer smärta. Men jag hade så svårt att lämna honom. Jag höll hans lilla kropp i mina armar för att för alltid minnas hur det var att hålla honom i min famn, smekte hans sammetslena nos, höll hans söta tassar i mina händer och bara sniffade in hans doft. Det var så svårt att släppa taget. Då gjorde veterinären något väldigt fint. Han frågade mig om jag ville att han skulle hålla Chaplin i sin famn när jag gick. Så vackert tänkt, för det svåraste som finns är att lämna ens bäste vän ensam på bordet när man går, det är nästan outhärdligt. Men nu låg han tryggt i veterinärens famn.
Oavsett hur ont det nu gör och hur förtvivlad jag är över att tiden runnit ut så är jag så oerhört tacksam och glad över att få ha haft denna underbara hund i mitt liv. Han kommer för alltid att finnas i mitt djupaste inre och fylla mig med värme. När sorgen blir som tyngst ska jag plocka fram alla de fantastiska och härliga minnen som finns, för så mycket glädje han gav mig.
Nu är han åter tillsammans med Tim och Asterix, de springer på de evigt gröna ängarna. Han kan sova i det mjukaste, grönaste gräset (han älskade ta en tupplur ute i gräset på sommaren) och bakom himlaporten finns det nog bollar i mängder ...kanske har han ett helt bollhav att leka i. Nu är min älskade vän smärtfri. Kvar står jag med ett hjärta i bitar. Men som jag alltid sagt ”Om man älskar djupt och innerligt, sörjer man också djupt och innerligt” ...och som jag älskade min Prins.
Vila i frid min vän.
9 april
Framsteg och klarhet
Nu känns det som om saker och ting börjar gå åt rätt håll. Chaplin börjar svara på behandlingen, i torsdags avslutades antibiotikakuren. Vi fortsätter med att ge kosttillskott, enzymer samt druvsocker men kan nu minska ner på antalet måltider från fem till tre gånger om dagen. Tillfrisknandet går upp och ner, ena dagen känns det som om vi är på ruta noll för att nästa dag märka stora förbättringar. Morgnarna är kämpigast för min vän, han är illamående och verkar ha magkramper. Ett par gånger har det hänt att jag vaknat väldigt tidigt av att Prinsen springer panikslaget runt här hemma för att han har så ont. Då håller mitt hjärta på att brista. Men jag har hittat ett sätt att lindra magsmärtorna och det känns bra.
Chaplin får själv bestämma hur långt han vill gå på promenaderna, igår blev det en längre promenad och med oss hade vi Mickey. Då var Chaplin nöjd. Han är ganska pigg inomhus och har inget emot att träna även om han sover mycket, något han också gjorde innan han blev sjuk ...man får inte glömma att min vän ändå är 13 år.
Nu har vi en vecka kvar på vår karantän för kennelhostan och det är verkligen nedräkning som gäller för som vi längtar efter att få träffa våra hundvänner igen!
Sen i somras har Mickey till och från störts av något på sin svans (precis där han blev stungen av en geting), till den grad att han haft svårt att träna vissa dagar. Detta har framförallt märkts när vi tränat fritt följ. Han biter sig ofta på svansen och/eller vänder sig om för att sniffa sig i baken. I torsdags var vi till veterinären för att bringa reda i saken. När veterinären lyfte på svansen och skrapade lite med fingret just där Mickey blev stungen skrek Guldklimpen så hjärtskärande, han hade verkligen ont. Veterinären misstänkte att Mickey blivit stungen i någon av de körtlar som finns på svansen och att den blivit inflammerad. Det här är tydligen väldigt smärtsamt för hunden. För säkerhets skull röntgades Mickeys nacke, rygg samt svans för att utesluta att inte någon kota var skadad och att det kunde vara orsaken till smärtan. Men allt såg bra ut, inga skador fanns utan röntgen bekräftade veterinärens misstanke, Mickey har helt enkelt en inflammation i svansen. Stackars Guldklimpen och förbannade geting! (Ursäkta språket men den getingen står inte högt i kurs i det här hemmet.) Så nu har man fått lära sig att det inte bara är fästingarna som kan orsaka problem utan så även getingarna.
Så nu kommer Mickey gå på antiinflammatoriskt en tid framöver. Till min stora lättnad kan han leva ett helt vanligt liv under behandlingen, gå långpromenader, busa med kompisarna och träna precis som vanligt. Det känns väldigt bra. Däremot kommer han inte att ställas ut eller starta på några prov eller tävlingar under den här perioden, men det har jag inte svårt att ta bara han blir av med obehaget och att han under tiden har bra livskvalitet. Inte undra på att Mickey haft det jobbigt med fritt följ där han titt som tätt ska sätta sig, då har han verkligen belastat svansen. Det känns bra att ha fått klarhet i saken!
I helgen kommer vi lägga mycket fokus på träningen. Med Mickey kommer jag att träna lydnad samt apportering, det kommer han att uppskatta. Lillbusen Cavin har också börjat med lydnadsträningen och det går bra för honom, vi lägger mycket tid på kontakt och stadgeträning. Jag kommer också att ta fram en klöv i helgen till nallebjörnen som han ska få bekanta sig med. Prinsen kommer att få gå promenader och apportera samt träna på targetmattan.
Våren är här.
Hoppas att blåsten ger med sig i helgen och att vi får njuta av vackert aprilväder, trevlig helg på er!
5 april
Glada nyheter
Idag på förmiddagen åkte Annika och jag till veterinären och med oss hade vi söta Elsa, det var dags att göra ultraljud för att se om det finns puppisar i hennes mage. Glatt besked fick vi ...för visst finns det valpar där, så vecka 19 kommer det att födas små Mickey och Elsa valpar på Dancing Feet’s kennel. Så roligt! Nu blir det en sån där lååååång väntan igen.J
Började tänka tillbaka på Mickeys valptid och tittade på bilder från den tiden. Åh, han var ju så söt. Måste bara lägga in några bilder så att även ni andra får njuta av dem. Ja, jag vet ... jag är partisk.J
Här en charmoffensiv på fotografen Annika.
Han bjuder alltid upp till lek...även ett kex...man vet aldrig...det kan fungera.
Guldklimpen var en diskret tjuv.
Han älskade att åka i sin väska, väskan döpte vi till toffeln.
Nya bekantskaper mötte han med ett lugn och stor nyfikenhet.
Den där underbara blicken (observant, vänlig och lugn) har han alltid haft.
Mickey med gummibenen.
Så underbar och så älskad.
Så måste vi ha lite bilder på den blivande mamman som valp, underbara Elsa ...söt är ordet även här!
Två månader gammal och på upptäcksfärd.
En liten Elsa i tankarnas värld.
Valpterapi kan man aldrig få för mycket av, här var dagens dos.J
31 mars
Olika faser ...del 3
Nu känns det som våren äntligen är här, så efterlängtad ...undrar om jag någonsin längtat efter den som jag har gjort i år, det har varit en lång vinter. När jag såg alla löpsedlarna om att ”värmen kommer” slog det mig att jag glömt att börja med mina allergimediciner (är allergisk mot alla lövträd). Så nu låter det här ” Nej, nej, vänta två veckor till så att medicinera börjar verka” ...aldrig är man nöjd.J
Kennelhostan är oss trogen, i början av förra veckan började Mickey hosta och på torsdagen var det så Chaplins tur. Men det har varit en lindrig variant, vilket är väldigt skönt. Fick för ett par veckor sen lära mig vikten av att hålla hundarna lugna även om dem varit symptomfria i flera dagar. Lillbusen Cavin fick glädjefnatt på vår tomt, en tomt som inte är stor till storleken. Nallebjörnen höll på gå upp i limningarna när han inte fick vara lös eller gå promenader (den här lilla cockern är den absolut vildaste av dem cockrar jag haft). Jag har varit väldigt noga med att hålla honom lugn och avbrutit när han och Mickey börjat leka, men jag tänkte att ett par varv kunde inte skada då han inte hostat på flera dagar ...för han behövde verkligen få utlopp för sin enorma energi. Efter att knappt sprungit två varv började han vackla runt på tomten, det såg ut som om han skulle kollapsa. Efter en kort stund var han sitt gamla jag och inget har hänt sen dess men det såg verkligen obehagligt ut. Samma dag var jag på veterinärbesök med Chaplin och tog upp incidenten med veterinären. Han berättade att det här berodde på att Cavins lungkapacitet fortfarande var nedsatt även om han inte hade hostat på flera dagar. Därför är det väldigt viktigt att hålla hunden lugn två till tre veckor efter att dem slutat hosta för annars är risken stor att de får lunginflammation. Cavin fick helt enkelt syrebrist när han började vackla runt. Gissa om hundarna har en extremt lugn tillvaro för stunden, ännu lugnare än tidigare! De är inte glada över detta eller mig och återigen är jag så glad över att mina busar inte kan tala... J Så vi fortsätter med mentalträning av olika slag. Det känns dock som om vi kommer att vara isolerade från våra hundkompisar i en evighet...
I den här delen av ”Olika faser” är det Chaplin som står i fokus, min älskade vän. Det är första gången som jag har turen att få ha en hund så länge vid min sida, att få följa den från valp till Herreman. Det är speciellt, underbart, lärorikt och ibland väldigt rörande.
Chaplin bland blåbärsris med en boll i munnen...det är lycka det!
Han lär mig fortfarande massor både om hundar och mig själv. Det jag har lärt mig om hunden är att den aldrig slutar att lära sig även om vägen till lärdom på äldre dagar är en annan än förut och att det kan ta lite längre tid vissa gånger. Att hitta nya vägar till att nå honom då hans syn, hörsel och reaktionsförmåga inte är som det en gång var. Att en hund som fått rätt typ av träning i sitt liv aldrig slutar tycka att det är roligt att träna. Träningen blir en drivkraft för den.
Om mig själv har jag framförallt lärt att aldrig sluta med nytänkande ...det lönar sig, att bygger du ett bra förtroendekonto hos din hund varar den för alltid. Jag har också insett att jag har svårt att ta till mig att min sammetsnos åldras, jag vill väl inte inse det ...för då kommer de hemska tankarna och man inser att tiden börjar rinna ut. Bestämt skjuter jag bort dem tankarna och fokuserar på nuet och gör allt för att han ska må bra, både när det gäller fysiskt som mentalt. Att bara få njuta av att ha honom hos mig, pussa på honom i mängder.
Vi försöker att hålla gammal kunskap fräsch, ibland funkar det väldigt bra och ibland inte alls. Chaplin och jag har alltid tyckt om att jobba med apportering, han har apporterat allt man givit honom även korv. Så vi provade härom veckan om den kunskapen finns i behåll ...det gick väl lite si så där. Se här (bilderna är verkligen inte bra, men de talar sitt tydliga språk ...det gick väldigt fort!).
Mm, en korv...
...den var god! Sa du apport? Det hörde inte jag...
Efter att sett dem bilderna är det svårt att tro att Chaplin en gång i tiden kunde apportera två korvar och att det inte fanns ett märke på dem. Men idag verkar han tänka ”Varför apportera när man kan äta?” Kloka Chaplin.
Jag har börjat träna tragettmatta även med Chaplin, till en början ville han bara apportera den och sen stod han mest och skällde ut mig och till slut insåg han att han skulle stå på den och nu kopplar han det nästan varje gång. Vi ska lite smått börja öka avståndet, problemet här är hans sviktande syn men han kommer nog lösa det bra ändå.
För stunden mår Chaplin inte så bra, han har inflammation i bukspottkörteln och i levern. Detta orsakat av färskfoder. I slutet av förra året var jag på en presentation av fodret och fick med mig mat hem så att hundarna fick smaka, Mickey var den första att provsmaka det. Han tyckte att det var så gott (nå, nu ska det ju sägas att Mickey tycker att allt är gott...för han älskar mat och har aldrig varit sparsmakad), alla tre hundarna bara älskade det. Alla jag talade med hade bara haft gott att säga om fodret och representanten för fodret sa att det även passade äldre och kastrerade hundar..ja, alla hundar helt enkelt. Jag undrade över om Chaplin verkligen skulle kunna äta det men fick då rådet att ge honom mindre mängd än de andra hundarna. Han skulle hålla sig mätt längre på det här fodret då det var av bättre kvalité än vad ett torrfoder är.
Så i januari började jag ge hundarna färskfoder. Jag förväntade mig att Prinsen skulle gå upp i vikt och att jag skulle få minska på mat mängden. Men när en månad gått hade Chaplin istället gått ner i vikt och efter ytterligare några veckor började hans avföring bli annorlunda. Ytterligare några dagar gick och avföringen var helt gul med en torr gul/vit hinna på, då ringde jag veterinären. Prover togs och det visade sig att lever värdena skjutit i höjden och att bukspottskörtel värdena inte heller var bra. Följande vecka gjordes det ultraljud och då konstaterades inflammation i dessa organ. Min vän minskade ytterligare i vikt, på en vecka gick han ner 1,2 kg. Båda veterinärerna berättade att det är vanligt att hundar inte klarar av färskfoder, att det helt enkelt är för tungt för deras kroppar att processa. Jag var så chockad över beskedet och jag tror att jag frågade honom tre gånger om Chaplin verkligen hade inflammation och att det berodde på maten och varje gång fick jag samma svar ...och det var, ja.
Nu har alla tre hundarna börjat med torrfoder igen och jag hoppas innerligt att ingen av de yngre får problem. Det jag har märkt är att alla hundarna fått massor med underull och att Mickeys päls förlorat all sin glans, det kommer nog ta lång tid innan den är lika fin som den var innan vi började med fodret. Chaplin svarade inte bra på behandlingen den första veckan, i lördags började vi ge honom enzymer så att han ska kunna tillgodogöra sig näringen i maten men ingen förbättring. För två dagar sen började jag misstänka att Chaplin inte skulle klara det här men så idag har saker förändrats, vi har också ökat dosen på enzymerna. Han verkar behålla maten bättre. Nu har jag också fått förklaringen till varför Cavin varit alldeles galen efter Chaplins bajs sista tiden, alla närings- och smakämnen samt fetter finns kvar i det då Chaplins kropp inte kunnat tillgodo göra sig maten. Vi är långt ifrån i hamn än men det känns lite bättre nu och jag hoppas innerligt att han klarar det här.
Mattes älskling våren 2010.
16 mars
Olika faser...del 2
När jag sitter här och tänker på vad jag ska skriva om denna gång kommer jag återigen fram till hur glad och tacksam jag är som äger dessa underbara hundar. Jag är verkligen lyckligt lottad! Dem tillför så mycket glädje i mitt liv, ger mig möjligheten att utvecklas och det varje dag. Det finns nog inte en promenad för tillfället som jag kommer hem från och inte har fått nya erfarenheter och utmaningar med mig. Jag bara älskar det! Det är inte bara min underbara Cavin som lär mig massor (som valpar alltid gör) och låter mina grå celler arbeta utan så är det även med de äldre busarna.
Cavins intresse för bajs har minskat lite, han visar inte mycket intresse för sitt eget längre vilket är skönt. Kan inte låta bli att undra om han ändå hade mask. Kanske har även B-vitaminet och byte av foder gjort sitt till också. Men problemet är inte helt löst än dock. Har fått ett bra tips på hur jag ska komma åt problemet och det är att använda mig av antiskäll halsband, då kan jag få en snabb korrigering som han inte kopplar till mig. Det här måste jag prova, det kan verkligen fungera! Tack Terese för tipset!
Den här gången är det guldklimpen Mickey som står i fokus, mycket har hänt i hans liv de senaste månaderna.
Guldklimpen har precis lämnat sista utvecklingsfasen bakom sig, från att den ena dagen vara den mest lyhörda och samarbetsvilliga hund till att nästa dag verka ha vandrat in i en helt annan värld. Rätt som det var lyssnade han inte nästan överhuvudtaget på mig ute (Mickey som är så otroligt lyhörd, man behöver inte tala högt för att fånga hans uppmärksamhet), många gånger bevärdigade han inte ens mig med en blick på promenaderna (han som alltid söker kontakt) och som fullständigt försvann in i dofternas värld (inte heller detta ett normalt beteende för guldklimpen). Hormonerna dansade rumba, samba och tango i kroppen på honom. Vissa kroppsdelar började röra sig utan att han verkade förstå vad som hände. Vid ett par tillfällen började han nästan rida på mig, extremt förvånad utbrast jag ”Vad gör du Mickey”? Hum...ja, jag vad gör jag? Såg han ut att tänka och ögonen bara rullade i huvudet på honom. Minnesluckorna var ett faktum...enligt honom hade vi aldrig tränat på stanna, ligg, kom osv. Träningen gick inte som det brukar och till slut (dumt nog) blev jag irriterad och då hade jag nog världens olyckligaste hund framför mig...för enligt honom hade vi ju inte tränat på dessa kommandon...någonsin. Stackars guldklimpen!J
Nå, jag tog mig i nacken och släppte irritationen (den leder ju inte till något positivt) och tänkte det går över, det går över, det går över...snart är han sitt gamla jag och...det gick över nu är han min ”gamla” Mickey som kan alla dessa kommandon, är lika lyhörd, söker kontakt...men flickorna dem är fortfarande lika intressanta men det verkar som om hormonerna har lämnat de latinamerikanska danserna bakom sig.J
Tydligen mysig ställning att tugga ben på...så här låg han i 30 minuter, min tokiga Mickey.J
Träningen har det varit lite si och så med senaste månaderna. Den kalla vintern har varit en orsak, lille Cavins ankomst en annan och så har jag haft stora problem med mina fötter. En envis och smärtsam inflammation har varit orsaken och det med följden att jag blivit ordinerad att ta det väldigt lugnt...svårt när man heter Kicki och älskar att röra på sig. Nu börjar det mesta gå åt rätt håll, om vädret fortsätter så här har vi snart ingen snö kvar vilket kommer att underlätta avsevärt för träningen samt att jag nu kan gå lite längre sträckor även om promenaderna än så länge inte är lika långa som tidigare.
Mickey har landat bra i det mesta när det gäller lydnaden, det enda som vi verkligen har problem med är linförigheten/fria följet...det går troll i det. Något stör honom och jag måste ta reda på vad det är och innan jag vet orsaken har jag bestämt mig för att låta den delen av träningen vila ett tag. Apporteringen går jättebra, hans gripande har blivit riktigt bra och han tycker att det är så kul att apportera att han inte vill ha bollen som belöning utan istället vill han traska runt med apportbocken.J Har bestämt mig för att använda den mindre storleken på metallapporten, tycker att den stora blir lite väl stor...han ser knappt över kanten, kan bli ett problem den dag han ska hoppa över hinder. Fokus i träningen nu ligger på att förbättra hans koncentrationsförmåga, targetmattan samt att vi nu har börjat med distansbelöning lite smått.
Dålig sikt med stora metallapporten.
Vi går förhoppningsvis i väntanstider...Mickey parade sin första tik förra veckan. Så roligt och spännande! Ytterligare tre veckor får vi vänta innan ultraljud kan göras för att se om det finns små puppisar i Elsas mage. Det kommer nog bli tre långa veckor.
Sockerdockan Elsa.
Elsa är flickan i frågan, en underbar tik som jag fått följa från det att hon var endast ett par timmar gammal. Det här är en liten sockerdocka till hund, väldigt lyhörd, cool, med mycket spring i tassarna och härlig arbetsmotor. Så nu håller vi tummarna för att kärleksmötet gav resultat och om så är fallet kommer valparna födas v.19. Söta Elsa bor på Dancing Feet’s kennel, här kan du läsa mer om henne.
Två söta och trevliga cockrar = ljuvliga valpar!J
Ja, det var lite vad som hänt i Mickeys liv och det är ju en del.
Nästa gång är det min älskade Chaplin som står på tur att berättas om, min vän mår inte bra för stunden och jag hoppas innerligt att vi kan lösa problemet. Skriver mer om vad som händer i hans liv vid nästa uppdatering. Ja, vi har lite av en formsvacka i flocken för tillfället, inte bara Chaplin är dålig...Cavin har fått kennelhosta, den är av den lindriga varianten skönt nog. Hoppas att de andra inte blir smittade då framförallt Chaplin som är så skör för stunden. Alla busarna är vaccinerade mot kennelhosta så jag hoppas att de får skydd av vaccinet.
(Hm...glömde visst att trycka på uppdateringsknappen igår...ja, minnet är extremt kort. Nå, gårdagens nyheter kan vara intressanta även idag.J)
1 mars Olika faser...del 1
För stunden känns det som om det mesta i mitt liv kretsar kring hundarna. Det är väldigt utvecklande och roligt även om det tar mycket på min fysik. Det bästa jag vet är att få lära mig nya saker och bryta gamla mönster något man verkligen gör när en ny medlem kommer in i flocken. Det händer mycket nu då alla hundarna befinner sig i olika fas i livet, faser där det händer mycket. Tänkte mig på en liten sammanfattning av vårt liv som det ter sig till vardags i nuläget men mycket finns att skriva så jag delar upp det i tre delar så att det inte ska bli för tungt att läsa.J
Om jag ska börja med den yngsta i flocken så kan jag bara konstatera att han idag har flera smeknamn...ett kärt barn...ja, ni vet. Mysproppen är ett av dem då han verkligen är så mysig och go, nallebjörnen Cavinsson är det andra då han är en riktig nallebjörn, ligisten...då han visa stunder bara förvandlas till ett litet monster...men som tur är så är ”ligistattackerna” oftast korta.J Tigerkakan då han är så läckert tecknad över ryggen. Clownen för han så ofta med sina bustag får en att brista ut i skratt.
Han har den absolut skönaste sovstilen. Tänk att en cocker kan bli så lång!
Cavin har gjort stora framsteg i det mesta. Vi har jobbat massor med kontakt, inkallning och koppelpromenader. Att gå i koppel var något som inte fungerade alls till en början...han drog som en lite Superman och gjorde så snabba ryck i kopplet att jag inte hade en chans att hänga med. Jag blev faktiskt rädd ett tag att han skulle skada sig själv och få en nackskada. Men nu är det beteendet borta och han går för det mesta lugnt och fint i koppel och håller väldigt fin kontakt med mig.
Jag har tyvärr inte kunnat ha honom lös så mycket som jag önskar för när min lille nallebjörn har släppts lös har han stuckit ifrån mig som en oljad blixt utan en tillstymmelse till att hålla kontakt med mig. Vi bor i ett väldigt tätbebyggt område med mycket vägar och bilar, massor med hundar och alla är inte så snälla, tyvärr. Det vore hemskt om det hände honom något. Så jag har helt enkelt fått träna honom för det mesta i flexikoppel något som är en helt ny erfarenhet för mig. För att träningen ska ge resultat måste jag alltid se till att stoppa honom innan kopplet tar slut för annars är det kopplet som stoppar honom och inte jag. Men på det här sättet har jag fått en säkerhetslina på honom. Nu när jag släpper honom (alltid en bra bit från vägarna) håller han sig för det mesta väldigt nära mig, men om han skulle få syn på en hund skulle jag nog inte existerar i den stunden. Så därför har vi mycket fokus på störning av olika slag nu.
Dem här tassarna är inte stilla många minuter under promenaderna, fullfart framåt.
Hans första tid hemma hos oss tog jag ibland ut alla tre samtidigt eller att han fick gå med någon av de andra hundarna, det var inte så lyckat då han relaterade till dem och inte till mig. Framförallt ville han hela tiden vara där Mickey var. När han blir fokuserad på någon eller något så kan han vara väldigt svår att nå, så jag jobbar mycket med att försöka bryta honom vid olika situationer. För att uppnå det resultat som jag önskar har han fått gå alla promenaderna själv sen tre månader tillbaks, det blir många promenader för matte...men det tar jag bara han får en bra grund att stå på. Därav att det varit sparsamt med uppdateringar av hemsidan...orken räcker inte till allt.
Ensamhetsträningen går nu bra efter att vi hade ett ordentligt bakslag. Vi fick ta fram buren ett tag och göra den till en trygg koja, till en början protesterade han högljutt men efter ett tag började han uppskatta den och gick självmant in i den. Sen började jag lite smått lämna burdörren öppen och nu har vi varit utan bur i två veckor och det går bra att lämna honom, men vi får skynda långsamt så att vi inte får ett bakslag igen.
Vi har tampats och tampas än med ett stort problem och det är att Cavin äter bajs, andras och sitt eget. Det började med att han fattade tyckte för Chaplins och sen började han äta sitt eget. Efter att han var magsjuk för några veckor sen eskalerade det något fruktansvärt och vissa stunder har han varit helt fixerad vid äta upp de högar han sett. Han gör ifrån sig och vänder sig sedan om och äter upp det. Det här är fullständigt vidrigt och jag kommer göra allt för att få bort beteendet! Lyckas jag inte inom en snar framtid bryta beteendet kommer det bli befäst och något jag verkligen inte vill, jag har för stunden ingen som helst tilltro till att detta kommer att växa bort. Börjar undra om han har brist på något. Så därför avmaskade jag honom förra veckan, han får nu färskfoder båda målen varje dag och efter råd från veterinär provar jag också att ge honom B-vitamin. Sen måste jag se över hur jag ska försöka genom träning komma åt beteendet. Tar med glädje emot råd och tips samt andras erfarenheter inom området. Först korrigerade jag honom men det fungerar inte i längden, jag gör för stort uttag på förtroendekontot och jag trivs inte med den typ av träning. Sen prövade jag att ömka honom och visade att han skulle akta sig för högarna, att jag skulle ”rädda” honom från dem. Det var väldigt effektivt och till slut satt han på avstånd och rapporterade att det låg en hög längre bort. Det fungerade tills han blev magsjuk och ja, sen blev det värre. Har nu åter börjat med "ömkaträningen" och han börjar svara på den igen...men det är nog en lång bit kvar innan vi har löst problemet.
Även om ovanstående problem vissa stunder är stort styr det inte vår tillvaro. Nej, absolut inte. Min Cavinsson är en alldeles underbar liten hund som har massor med motor, är väldigt nyfiken och otroligt lekfull. Härliga drag att jobba med! Mycket jaktlust finns där som vi bäst håller på få under kontroll så att vi kan kanalisera det åt rätt håll. Många av promenaderna sker i områden där det finns mycket vilt, tror mycket på att man ska avdramatisera saker så att det blir en naturlig del i hundens liv. Han visar starkt att han bra gärna skulle vilja sticka efter sina nya ”kompisar” men det går inte hans matte med på.J Här några bilder från vår promenad, bildkvaliten är inte den bästa...
På avstånd såg vi rådjur, fem stycken till antalet.
En nyfiken Cavin sniffar runt matplatsen...
...undrar vad dem fick till lunch?
Han är oerhört explosiv i sitt sätt något som verkligen kommer att komma väl till användning i lydanden och han älskar att använda nosen vilket är lovande när vi ska börja med spår. Vi har det jätteroligt när vi tränar och jag ser fram emot varje pass!
16 februari
En liten debutant
I lördags var det så dags för den yngste i flocken, lille Cavin, att göra sin debut i utställningsringen och vilken dag vi fick! Det blev en ganska tidig start men den här dagen behövde vi inte åka långt då utställningen ägde rum i grann kommunen Sollentuna. Cavaliersällskapet stod som arrangör och 638 hundar var anmälda, för att alla skulle få plats hade man delat upp grupperna på för- och eftermiddag.
Domare för dagen var Patric Ragnarsson som är auktoriserad på cocker. Han var verkligen trevlig och hade ett fint sätt med hundarna, det som också var roligt var att han gav öppen kritik. Väldigt givande och lärorikt!
Såg med spänning fram emot hur Cavin skulle klara av att visa sig i ringen då han är ett riktigt litet energiknippe och vill inget annat än leka med alla hundar han ser.J Vi har inte varit så flitiga på att träna ringträning med störning...
Cavin tar en vilopaus innan sitt första vänstervarv.
Utöver sina bröder Manne och Hugo fanns det två till valpar i klassen som konkurrerade om bra placeringar för dagen. Förutom några kaninskutt fick vi till det bitvis så att domaren kunde se min nallebjörn i rörelse.
Fem hanar var det i valpklass två.
Det var inte bara kaninskutt i ringen utan han travade på fint emellanåt.
Vi väntar på vår tur.
Cavin på bordet.
Det ligger alltid lite spänning i luften, oavsett om det är inofficiell eller officiell utställning, när domaren går fram och tillbaka framför hundarna och börjar placera dem. Två hundar i klassen fick HP, Manne och Cavin. Blev riktigt glad över detta då jag fått veta att domaren inte är givmild med HP. När det sen var dags för konkurrensen hade jag inte så stora förväntningar på placering med tanke på att vi kom tvåa i klassen men vi slutade som 2:a bästa hane och vinsten för dagen plockade fina Manne hem!
Här är vi i konkurrensen. Manne blev bäste hane och Cavin kom tvåa.
Sen var det dags för uppfödargrupp, för dagen var vi den enda som ställde upp. Fyra hundar var med i Tans & Tins grupp och Gittan som har erfarenhet inom området styrde upp det hela, det gick bra...men vi får nog öva lite mer på precision.J Till vår stora glädje fick Stina ett HP för gruppen (och väldigt fin kritik) vilket innebar att vi gick vidare.
Tans & Tins uppfödargrupp. I gruppen ingick Manne, Cavin, Hugo och Charma.
Nu var det dags för en längre paus innan det var dags för BIG-finalen och för Manne att slåss om en bra placering. Så vi passade på äta och fika under stunden, Stina hade gjort en jättegod paj med kennelns samt alla valpars initialer på. Tycker jag var gulligt gjort!J Annika hade bakat massor med gott kaffebröd. Det var en sån trevlig stämning vid ringen, för utöver oss ställare hade flera vänner och bekanta som inte ställde för dagen kommit bara för att titta och heja på oss, riktigt roligt!
Stinas supergoda paj!
Sen var det dags för BIG-finalen, 10 raser slogs om titeln. En efter en försvann de och till slut var det bara Manne och en Lagotto kvar och när domaren pekade ut Manne som vinnare stod glädjen högt i tak. Vi var så glada för Stina skull!
Finaste Manne blev BIG för dagen, lyckan var stor bland oss!
Det skulle dröja ett bra tag innan det var dags för BIS-finalen så vi åkte hem till mig en stund. Busarna Chaplin och Mickey behövde komma ut och få lite sällskap och valparna behövde få en break från utställningen och bara få rusa och busa av sig lite. Hemma hos mig tog Stina kort på tre av syskonen, Hugo och Sofia hade vid det här laget åkt hem för det hade en bit att åka.
Tre syskon från pionkullen. Charma, Manne och Cavin...nog har dem börjat blomma!
Vid femtiden var det dags att åka tillbaka till utställningen och när vi kom fram fick vi veta att finalen var försenad med två timmar. Så det var bara till att vänta...mycket fnitter och skämtande blev det under dessa timmar för nu var vi trötta. Men det var värd all väntan för Stinas uppfödargrupp blev BIS 3!!
Förberedelse för foto...
...uppställningen var det lite si och så med...men så hade det varit en lång dag!
Det blev en lång dag, mycket lång men det var en trevlig dag på alla sätt. Jag är jätteglad för Cavins fina kritik och placering men det som verkligen ”gjorde” dagen var Stinas framgångar, det är verkligen roligt att få vara med att förverkliga någons drömmar!
Cavin har nu fått en egen resultatsida och hans kritik finns att läsa här. Även Stina har gjort ett reportage som finns att läsa här.
30 januari
Min sammetsnos fyller 13 år!
Den här dagen för 13 år sen skulle Camilla och Chaplins mamma Viola komma på besök hem till mig. Jag skulle få se Viola innan valparna föddes för hon var stor och så söt, på skämt kallades hon för fästingen sista veckan av dräktigheten. På morgonen fick jag ett samtal av Camilla och fick då veta att de inte kunde komma för på natten hade Chaplin och hans syskon kommit till världen. Det var inte undra på att Viola hade varit stor för i magen låg det sju valpar (sex hanar och en tik). Att den lilla tiken hade fått plats med alla dessa valpar i sin lilla kropp var helt otroligt.
Viola fångade mitt hjärta från första stund jag träffade henne, hon var liten till storleken men hade en stor personlighet och så charmig. Hon hade det där trygga och stabila sättet som jag vill ha hos en hund och var härligt tillgänglig. Jag ville verkligen ha en valp efter henne och vilken hund jag fick!
Underbara Viola.
Jag har svårt att ta till mig att min bäste vän fyller 13 år. 13 år!! Helt otroligt, tycker inte det var länge sen vi höll på träna och tävla...men åren går utan att man själv verkar hinna med. Chaplin är mig så kär, han har den djupaste platsen i mitt hjärta. Jag har många gånger sagt det och jag säger det igen...han är min läromästare! Så vi kämpade de tre första åren i hans liv. Ja, han var en riktig liten djävul...men han var en älskad djävul!J Han utmanade mina kunskaper och mitt tålamod, jag ska ärligt säga att jag är glad att han inte kunde tala för jag törs inte ens tänka på vad jag hade fått höra.J
Han har bjudit på så många skratt och gör det än idag. Åldern börjar komma ikapp honom men han är så fräsch och pigg för sina år. Hörseln har blivit sämre och det märks att min bäste väns värld håller på att tystna. Han söker inte lika mycket kontakt med folk längre när vi är ute och jag får ofta vissla på honom här hemma för att få kontakt med honom och han blir alltid lika glad när jag kallar på honom. Vi tränar dagligen och mycket av träningen går ut på upprätthålla kunskaperna han har men vi lägger också tid på att lära nya saker och han bara älskar att träna.
Ansvaret som ledarhund i flocken lämnade han för ett par månader sen över till Mickey. Det skedde så naturligt. En främmande hund närmade sig tomten och med valp hemma brukar Chaplin varna för att jag ska komma till hjälp. Mickey började varna och vände sig då mot Chaplin för stöd, då gick Chaplin fram till honom och puffade Mickey på nosen. En kort stund stod de och tittade på varandra och så gick Chaplin in i lägenheten och Mickey tog över och sökte stöd från mig. Det var rörande att se.
Som alltid firar vi honom med extra mycket träning, godsaker och kel...ja, allt som ett födelsedagsbarn tycker om.
Hipp hipp hurra min bäste vän fyller 13 år idag!
Vilken veteran, han har fortfarande arbetsglädjen kvar!
15 januari
Vi firar Guldklimpen idag!
Idag har det gått två år sedan min goa Mickey kom till världen. Vilken underbar hund han är min Guldklimp, alltid glad och vänlig och så lyhörd en ren njutning att få uppleva. Jag är så innerligt glad för min älskade Mickey men det var inte en självklarhet att han skulle bli en buse.
Den här tiden för två år sen var min tillvaro väldigt mörk. Fyra månader tidigare hade jag förlorat min älskade Tim, jag tappade fotfästet fullständigt och hela min värld rämnade då. Min bedårande och älskade Asterix var väldigt sjuk i hjärninflammation och vi visste att han inte hade så lång tid kvar, den 22 januari vandrade han genom himlaporten. Då kände jag ”aldrig mer en hund, Chaplin får bli min sista hund” det var så tungt och smärtsamt, att förlora två hundar så tätt in på och som var så unga (endast 18 månader och 6,5 år). Nej, aldrig mer!
Men som tur är har jag en vän som heter Annika som talade med mig i timmar, lyssnade på min sorg och förtvivlan. Bestämt sa hon till mig ”Kicki, du kan inte leva utan hund. Du har haft hundar kring dig hela ditt liv, det är klart att du ska ha en hund!” Lite smått hade jag börjat titta på hemsidor och kom in på Occis hemsida, såg fina Ebba. Hon var precis sådär mörkt blå som jag bara älskar, så hade hon en kull valpar också. Jag blev glad över att se att många hundar från Occis blivit MH’ade och höftledsröntgade ...men nej, jag skulle fortfarande inte ha en hund. Så la Britta ut huvudbilder på valparna och jag fick syn på Mickey...behöver jag säga söt! Men fortfarande fanns inte tanken på att ringa, nästa samtal med Annika frågade hon om jag kontaktat Britta när hon fick ett nekande svar från mig sa hon bara ”Nu ringer du henne!” och la på. Vad göra, jag ringde Britta och vi talade i tre timmar om hund och ja, resten är historia som man brukar säga.J
Så obeskrivligt söt och alldeles underbar.
Ja, och nu har det gått två år och så rätt allt känns! Det där underbara, svårförklarliga bandet finns där...det där som får det att kännas nästan lite magiskt mellan hund och förare. Jag ger en blick och han vet vad jag menar. Han är en ”team player” min Mickey och de sista månaderna har han fått överta rollen som ledarhund i flocken, rollen som tidigare varit Chaplins. Förändringen har varit naturlig och smärtfri, nu är det Mickey som håller ett vakande öga på Chaplin. Det märktes så tydligt när Chaplin på en promenad snubblade rätt illa över en snöklump som låg på gatan (Prinsens syn har blivit mycket sämre) och resten av promenaden gick Mickey före honom och markerade varenda snöklump så att Chaplin inte skulle snubbla igen. Att se samarbetet mellan dessa två rörde mig nästan till tårar. Att han är en riktig liten lekfarbror märks tydligt nu när vi har Cavin hemma.J Dessa två trivs verkligen ihop!
Han är mig så kär och jag är så glad att han kom in i mitt liv, idag firar vi honom med lite extra gott och en massa bus.
Hipp Hipp Hurra Mickey fyller 2 år idag!
|
