Sökväg: Nyheter

 

        Nyheter jan-aug -09                               Nyheter sep-dec -09                       Nyheter  jan-juli -10

 

 

 

Nyheter 2010

 

 

 

 

31 december

 

 

 

 

24 december

 

 

Vi önskar alla en riktigt GOD JUL!

 

 

 

 

14 december

Härliga vinterdagar

 

Tiden går fort när man har roligt, tror bestämt att det är dags för en uppdatering!

Här har vi det fullt upp om dagarna nästan så att det är svårt att hinna med allt som bör göras.

Lillbusen Cavin växer så det knakar, han har börjat tappa valptänderna nu vilket vi i resten av flocken är lättade över...vi kommer inte sakna dessa vassa små nålar!J Pälsen växer från alla håll och är man inte snabb på hålla efter med rakning av öron och ”polisonger” förvandlas han till en annan typ av varelse...för inte ser han ut som en cocker eller hund heller för den delen.J När man fått bort all onödig päls blir han så fin så fin, han har verkligen jättefint huvud. För övrigt börjar han likna ett får, så jag längtar efter att valppälsen ska lossna men jag får vänta många månader till innan man får ge sig på den.

 

 

Mickey tycker fortfarande att Cavin sover för mycket. Guldklimpen brukar gå fram till den sovande Cavin och slå honom med tassen på huvudet i hopp om att han ska vakna. När han då får en tillsägelse att låta Cavin vara och själv gå lägga sig är han helt oförstående, efter 10 minuter är han där igen och slår på Cavin...Mickey tycker helt enkelt att den enda anledningen till att Cavin bor här är att han ska var tillgänglig för lek när Mickey vill.J

Häromdagen lyckades Cavin hoppa upp i fåtöljen till både hans och Mickeys stora förvåning, nu sker en stor del av lekarna just i våra fåtöljer. Dessa två kan leka dagarna lång och därför har jag fått börja dra tydliga gränser för hur mycket lek det blir för annars får lillbusen överslag.

   

 

En nöjd Cavin lyckades ta sig upp i fåtöljen, Mickey blev mäkta förvånad.

 

 

Snabbt fann de sig och leken var ett faktum...

 

 

...ibland ser de fullkomligt livsfarliga ut...

 

 

...ett gott skratt förlänger livet!

 

 

Så här oskyldiga ser de ut när jag säger till dem att sluta leka. "Vi har inte lekt..."

 

 

Lite cool är vår Cavin...

 

 

...och väldigt nyfiken, vad finns bakom fåtöljen?

 

 

För stunden är fåtöljen favorit sovplatsen.

 

 

Vi har fått ändra lite på rutinerna nu när vi har en puppis hemma. Förut började vi dagen med en riktig långpromenad som ofta också innehöll ett träningspass, nu när Cavin fortfarande är så liten får vi stå över den. Dagen börjar istället med en kortare rastningsrunda som även Cavin följer med på.

När morgonens bestyr är avklarade kör vi ett litet träningspass här hemma. Då särar jag på hundarna, varje hund får en stund med mig och vi tränar på det som är aktuellt för den hunden. I dessa stunder är det så bra att ha flera hundar för det blir ett naturligt sätt att träna på passivitet och att lugnt vänta på sin tur. Ytterligare fördel är att mellan rummen har jag en dörr med glasrutor så hundarna kan se på den hund som tränar. Jag tror nämligen på att hundarna lär sig mycket av att titta på varandra.

Senare på dagen smiter de äldre busarna och jag på en liten längre promenad och lämnar ofta en sovande Cavin hemma.

 

Cavins socialisering är i full gång med allt vad det innebär. Han har varit på Uppsala Cockerklubbs medlemskväll då jag inte hade hundvakt till honom, han var med på middag hos Katarina och Mirek och han stal all uppmärksamhet och allas hjärtan. Min ”gudson” Bart (lille terriern som var här på besök tidigare i höstas) har godkänt Cavin och det blev mycket lek mellan dessa två. Vi hade en rolig kväll med mycket skratt och prat, när Cavin blev trött tog han sig en tupplur på köksgolvet och stördes inte minsta av den höga ljudnivån.

 

 

Det spelar nog ingen roll om man är spaniel eller terrier, tigga kan dem.

 

 

Det hårda arbetet gav resultat!

 

 

Bart verkar undra hur länge Cavin ska sova.

 

 

Cavin, han sov länge.

 

 

Vi tränar varje dag. För Cavins del ligger fokus på alla vardagliga ting som att inte slänga sig över de andra busarnas matskålar, vänta på sin tur vid belöning, vi tränar mycket på inkallning och att kunna gå lugnt i koppel...något som Cavin tycker är jäääätte svårt men han gör stora framsteg.J Mycket tid läggs på kontaktövningar. Vi håller helt enkelt på med all basträning som en liten valp behöver.

 

Mickey och jag fortsätter träna lydnad även om den mesta av träningen nu sker inomhus. Hans koncentration är mycket bättre nu men utomhus får jag jobba hårt för att behålla hans uppmärksamhet men det gäller bara att fortsätta med störningsträning en dag lossnar det. För stunden fokuserar vi mycket på fritt följ och ställande. I det först nämnda gäller nu korta sträckor och i ställandet att få honom stanna snabbare för han smyger in lite väl många steg innan han står still.

 

Med Prinsen jobbar vi med apportering och att städa leksaker ner i en korg. Jag har fått lägga om träningen lite med min bäste vän för nu märks det att åldern börjar komma i kapp honom, hans hörsel och syn har blivit sämre. Han får leta lite längre för att hitta föremålen jag lagt ut på golvet då han inte kan förlita sig på synen utan får jobba mer med luktsinnet. Att hans syn blivit sämre märks också på att han ofta kan gå på Cavin när han ligger och sover på golvet, han har helt enkelt inte sett honom då. Cavin tar dock detta med ro och blir inte det minsta skrämd över att Chaplin kliver rakt på honom.

Vi koncentrerar oss helt enkelt på att hålla de små grå cellerna aktiva och fräscha.

 

 

Vi har varit hos Annika och dansöserna och hälsat på vid flera tillfälle, busarna ser deras hem som sitt andra hem. Cavin är accepterad sen första stund och det blir härligt mycket bus mellan dessa sex hundar...eller mellan fyra hundar då de två äldsta (Chaplin och Tilda) lägger all tid på att övertyga Annika och mig att de inte fått någon mat på flera dagar.

Vi passade också på att ta en ny ståbild på min underbara guldklimp. Så här ser han ut idag.

 

 

 

Mickey 23 månader.

 

 

 

Bakom gallret satt fem missnöjda cockrar...de ville också bli fotade.

 

Tack Annika för hjälpen och för trevliga stunder med mycket prat och skratt!

 

Nu är det nedräkning för jul som gäller med allt vad det innebär men jag ska sköta mig och vara lite flitigare på att uppdatera sida med det senaste som händer här hos oss. Vi ska fortsätta njuta av alla härliga vinterdagar.

 

 

Ett litet snömonster vid namn Cavin.J

 

 

Cavin i tankarnas värld.

 

 

Sötaste Cavin.

 

 

 

15 november

Ytterligare resultat

 

För ett par timmar sen fick jag ett mail från USA, denna gång med resultatet på Mickeys DNA-test för PRA som är Normal/Clear.

Skönt, nu är alla tester avklarade!

 

 

14 november

 

Harmoni

 

Först vill jag börja med att tacka för alla lyckönskningar, gratulationer och vänliga ord om att Cavin har kommit hem till oss. Tack, det värmer verkligen och jag är så glad för våran lille LordJ !

Jag har fått några frågor betrf uttalet på Cavins namn och det uttalas Kevin, har bestämt mig för att behålla stavningen som är i stamtavlan.

 

Vårt hem fylls nu med mycket skratt, glädjeskall och en massa bus. Mickey verkar ibland tycka att Cavin sover alldeles för mycket och står förväntansfullt och steppar framför honom i hopp om att han ska vakna.J Guldklimpen uppskattar verkligen sin ”lillebror” och är så fin med honom. Den sista månaden har Mickey träffat på flera valpar och har visat sig vara en naturbegåvning med dem. Underbart hundspråk har han, är tydlig, bestämd men ack så vänlig. Chaplin inger respekt med sitt lugna och stabila sätt men leker gör han inte.

 

Vi har nu införskaffat en större kartong som Cavin kan sätta sina små vassa valptänder i för nu kliar det i munnen. Även Mickey tycker om kartongen och uppskattar leken ”förstöra, förstöra”, Chaplin kommer apporterandes med den och tycker att vi ska städa.J

Kartongen börjar snart vara ett minne blott så vi får nog snart införskaffa en ny.J

 

 

 

 

 

Jag har börjat klicka in Cavin och han lär sig väldigt fort och tycker att det är roligt. Vi tränar mycket kontakt och lillbusen har lärt sig att det är himla bra att titta matte i ögonen för då händer alltid något trevligt. Vi har också börjat träna ”sniffapparaten” dvs nosen, jag lägger ut godis på mattan eller i korgen och han får nosa sig fram till det. I början hade han svårt att fokusera var godiset låg men nu hittar han det mycket snabbare.

Koppelpromenaderna går riktigt bra förutom när jag har alla tre med mig för då är det lite av ett organiserat kaos som gäller.J Men detta kommer vi att få ordning på.

 

Det är så mysigt att se hur bra busarna trivs ihop och ofta lägger de sig bredvid varandra för att sova. Ligger alla tre på sängen lägger de sig i rad som tripp, trapp, trull.J

Mellan alla busstunder råder det en härlig harmoni i flocken vilket är en njutning att se.

 

 

En trio i harmoni.

 

 

10 november

 

Kollopojken blev en buse

 

Vi har fått en ny flockmedlem idag, kollopojken Cavin har blivit en liten buse. Det blev ett kärt återseende mellan hundarna, Chaplin blev riktigt glad över att se Cavin igen och Mickey...jaa, han höll på hoppa ur pälsen av ren lycka. Lillbusen Cavin verkade nöjd och glad över att åter vara här och snabbt kom han in i våra rutiner igen.

 

Jag är så glad över Cavin och ser med glädje fram emot att få se honom växa och utvecklas och det ska bli så kul att få träna denna nyfikna och busiga lilla hund.

 

 

 

Foto: Stina Yron Lund

 

 

 

Välkommen hem Cavin!

 

 

6 november

Resultat

 

Idag fick jag mail från Frankrike med resultat på Mickeys FN-test och svaret var normal. Resten av helgen kommer att ägnas åt träning med fokus på lydnad och lite pälsvård.

 

Hoppas alla får en mysig helg!

 

 

4 november

 

Kollopojke

 

Vi har en liten gäst här hos oss den här veckan, närmare bestämt så är han här på kollo.J En liten cockerpojke som heter Cavin, alldeles underbar är han!

Cavin kommer från kennel Tans & Tins och har ännu inte fått den rätta ägaren. Stina har tre härliga pojkar kvar som letar efter det rätta hemmet, ett hem där de får mycket tid och uppmärksamhet från ägarna och inte behöver tillbringa dagarna ensamma.

Annika och jag var och tittade på valparna för fyra veckor sedan och jag blev bara så kär i lille Cavin, han är väldigt lik min älskade Chaplin både till utseendet och sättet.

 

 

När jag talade med Stina i början av veckan föreslog jag att jag kunde ta Cavin hem till mig för lite socialisering, Stina tyckte att det var en bra idé. Hur många dagar Cavin skulle stanna kunde vi inte bestämma då för jag ville se hur Chaplin skulle ta det men valp i huset igen. Det är ju så att Prinsen snart blir 13 år och med åldrandet kommer sämre syn och hörsel och ett stort behov av lugn. Det är viktigt för mig att min gamle vän mår bra på alla sätt, självklart gäller samma sak med Mickey men han är ju så ung så där finns inte samma saker att ta hänsyn till.

 

 

Så i tisdags åkte Annika och jag till Stina för att hämta hem lille Cavin. Resan hem gick jättebra, några korta stunder av sömn blev det men mest satt han och tittade nyfiket på allt som fanns att skåda under färden.

Mötet med busarna gick jättebra och han traskade in i vårt hem som om det vore helt självklart. Mickey blev jätteglad över sin nya vän och bjöd direkt upp till lek, Chaplin låtsades som om Cavin inte fanns.J Våran lille gäst har ett härligt sätt, nyfiken, orädd, lyhörd och bra hundspråk.

 

 

 

Söta Cavin.

 

 

Efter en timme hos oss var harmonin total och han var en del av flocken. Lugnt låg han och höll mig sällskap när jag lagade mat och efter en stund fick han sällskap av de andra busarna, de var så söta där de låg.

 

 

En sån härlig liggstil han har.

 

 

Liggande i grupp.J

 

 

Att få sova i soffan var en höjdare men han tyckte det var väl varmt och såg ut att undra var fläkten fanns? Koppelpromenaderna har gått jättebra. Vi tränar mycket kontakt och han gör stora framsteg.

Mickey har tagit på sig rollen som storebror, han leker med Cavin och uppfostrar honom medan Chaplin är den trygga, lugna och kloka av dem tre.

 

 

 

Ibland ser leken nästan lite brutal ut...

 

 

...men det bekommer inte Cavin.

 

 

En liten valp sover mycket och hos oss finns det många mysiga liggplatser.

 

 

 

Sängen är den största favoriten.

 

 

Kan inte låta bli att undra...är detta en skön liggställning?

 

 

Att få sova i soffan är mysigt.

 

 

Mickey och Cavin sover ofta nära varandra...

 

 

...men att få sova bredvid Chaplin är stort, Mickey är den enda som fått den äran tidigare.

 

 

På lördag lämnar han oss och det känns lite sorgligt...men nu passar vi på att njuta av detta underverk och bara myser med honom i massor!

 

 

 

 

 

28 oktober

Veterinärbesök

 

Den här veckan har vi varit på två veterinärbesök. Först ut var Mickey som nu blivit ögonlyst för första gången med resultatet ua.

Idag var det så Prinsens tur att träffa veterinär för att kolla upp att Levaxin doseringen är rätt, för att se att Rimadylen inte lämnat några spår i njurar och lever samt för att se om hans blåsljud förvärrats. Svaret på Levaxinet får jag nästa vecka, njurar och lever var som det skulle och blåsljudet är oförändrat. Verkligen goda nyheter!J I maj ska vi tillbaka för att göra ultraljud på hjärtat för att se om man behöver ha medicin i beredskap inför sommaren, när värmen kommer brukar också problemen dyka upp. Chaplin har alltid älskat solen men i somras var det första gången som jag märkte att han tyckte att värmen var jobbig så det är nog bra att ha plan B i beredskap...känns tryggt. Självklart hoppas jag på att blåsljudet ska fortsätta att hålla sig på grad 2 (av 6) resten av hans liv så att vi ska slippa medicinera.

Alltid lika härlig känsla att få dessa besök avklarade och då med goda resultat!

 

 

24 oktober

Fler bilder

 

Det visade sig att det visst finns bilder på momentet överraskning från Mickeys MH...bilderna finns nu med i reportaget som du kan se här. Tack för alla bilder Annika!

 

23 oktober

 

Kul med lydnad!

 

Nu har vi verkligen kommit igång med träningen, nästan varje dag har vi lyckats planera in ett eller flera lydnadspass och det är bara så kul! Mickey har lärt sig vad ”Nu ska vi träna” betyder och oavsett hur djupt han sover och även om jag viskar det väldigt tyst stuttsar han upp med viftande svans och stor förväntan. Ett sånt beteende är väldigt peppande för hans matte, en bekräftelse på att vi hittat rätt i träningen och att Guldklimpen tycker att det är roligt. Att det är roligt är viktigast för mig!

Vi har jobbat mycket med gripandet i apporteringen och han har gjort stora framsteg, han håller apporten mycket bättre oavsett om det är den mindre eller den större apportbocken vi jobbar med.

Linförigheten/fritt följ tycker han nu är roligt och följer gärna med från första steget, Mickey svarar väldigt bra på muntlig beröm. Halterna och korta sträckor är något vi får jobba mycket med, dem är svåra. Det kommer att ta tid innan vi får ordning på det här momentet men övning ger färdighet.

I ställandet och läggandet är det jag som måste få ordning på betoningen av kommando orden. Ibland betonar jag orden som jag gör med Chaplin och det går inte med Mickey för han är mycket mjukare än vad Prinsen är, på läggandet ska jag nästan viska ordet för att för att han ska ta det. Det här är något jag inte är van vid, med Chaplin fick jag vara ganska så bestämd för att han skulle ta kommandot...men jag klagar inte, absolut inte!J

 

 

Även min älskade sammetsnos Chaplin får träna in nya saker. Jag fick för några veckor sedan frågan varför jag fortfarande tränar Chaplin nu när han är så gammal, jag blev så paff och besviken att höra att någon ens tänker i dem banorna. För mig är det en självklarhet att min bäste vän ska få fortsätta arbeta, det är hans drivkraft i livet och aldrig är han lyckligare än när han får träna. Jag är så övertygad om att gamla hundar som inte längre får träna eller följa med på promenader med de andra flockmedlemmarna tappar till slut gnistan och tynar bort. Allt ska givetvis göras utifrån hundens förutsättningar men de måste få fortsätta med det de tycker är roligt.

 

Nu håller vi på och tränar in apportering med dirigering och det blir mycket skratt under träningen. Det går inte alltid som jag planerat detta p g a att Prinsen har nu nedsatt syn och hörsel samt att när han fokuserar på något är det bara det som existerar...simultanförmågan är inte längre som det var en gång i tiden, så nu får jag tänka i helt nya banor och det är verkligen utvecklande! Det är under dessa stunder som jag inser hur mycket man tränar av bara gammal vana. Den stora utmaningen i detta moment är att få Chaplin springa till konen och stanna där utan att apportera den till mig...japp, det kommer att bli en utmaning!J

Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå och ni ska få rapporter om hur allt fortskrider.

 

Nu är reportaget på Mickeys MH klart, har även lagt ut protokollet. Tyvärr har jag fortfarande problem med tabellerna på hemsidan...alla tabeller ska ligga centrerade och gör det i arbetskopian men ute på nätet hamnar de på vänsterkant, detta har tydligen med webbläsare att göra. Supporten försöker hjälpa mig att komma tillrätta med problemet. Egentligen är det ett mindre problem för viktigaste är väl innehållet i tabellen? Men det är ju kul om det ser snyggt ut också...

Det finns även några filmer från MH’t som jag ännu inte har lyckats lägga in, hoppas på att kunna lösa detta inom en snar framtid. Här kan du se reportaget och här protokollet.

 

En trevlig helg till alla!

 

 

7 oktober

 

Tiden går...

 

...mellan uppdateringarna av sidan, det här är fjärde försöket till en uppdatering. Mycket har hänt sen sist.

 

Den 1 oktober var det 21 år sen färden gick till Eskilstuna för att hämta hem min första egna hund, då tassade en cocker in i mitt liv och jag vågar påstå att rasen har bosatt sig i mitt hjärta för all framtid. Men det är svårt att förstå att det har gått så lång tid. Nästan åtta år fick jag med min älskade Charlie...som för en cocker är ett alltför kort liv...men så mycket jag lärde mig under dessa år och så oerhört han berikade mitt liv. Charlie vandrade genom himlaporten fredag den 13 juni 1997, åren har gått men minnena har bestått och ofta tänker jag på denna underbara lilla hund som gav mig så mycket glädje och verkligen lärde mig innebörden av ordet ”kämpe”.

 

 

En söndag i slutet av september gick färden till Vallentuna BK, där dagen ägnades åt MH. Mickey, Bart och Elsa var tre av sju hundar som skulle ut på banan denna dag och testbeskrivaren för dagen var Ammi Hultin. Först ut på banan var Mr Bart, då Katarina aldrig varit med på ett MH ville hon att jag skulle följa Bart runt banan och självklart ställer jag upp för min lille gudson.J ”Min” lille gangster klarade sig riktigt bra, mycket motor, bra av och på knapp och härlig nyfikenhet finns i den lilla kroppen. Skott tillhör inte hans favoriter och för dagen fick han en femma.

Strax efter att Bart genomfört sitt MH kom Annika, på vägen dit hade hon hämtat upp mina busar så att de skulle slippa en alltför lång dag i bilen, tack snälla Annika för hjälpen! Det var tre hundar före Elsa så vi följde med som publik några gånger. Sockerdockan Elsa klarade sig ypperligt, hon är en förarvek och cool liten tjej som lämnade banan med en etta på skott.

 

Vi skulle få vänta ytterligare några timmar innan det var Mickeys tur. Det var med stor förväntan och spänning jag såg fram emot vad Mickey skulle tycka om dagens ”promenad”. Är glad för att han kom med på MH, ville gärna veta vad som finns i den lilla kroppen innan han blivit för mycket formad av olika livserfarenheter och träning. Chaplin var tre år när han gick sitt MH och jag har många gånger undrat hur han skulle ha bettet sig som yngre, Mickey är nu 20 månader och har kommit över den värsta spökperioden och hormontangon så jag tror det var i ganska bra läge att se vad han har med sig.

Så blev det Mickeys tur. För att sammanfatta kort (jag kommer att göra ett reportage över MH’t med bilder, text samt lägga ut protokollet) så har Mickey härlig leklust och nyfikenhet, för dagen var det svårt att vara passiv...nyfikenheten var stor att veta vilka som gått i skogen men inte minsta oroligt gnäll under momentet, avståndsleken var inte så intressant, dumpe och skramlet var lite läskiga men dem kom han över bra, spökena var obehagliga och det tog ett tag innan han tog sig fram till dem, vid skott hade han lämnat spökena bakom sig och lekte bra och när skotten gick tittade han upp för att se vad som lät och sen upptog han aktiviteten igen och slutade med tvåa på skott.

Jag är glad och nöjd med min Guldklimp och han reagerade och agerade ungefär som jag trodde han skulle göra. Mickey är en förarvek hund med bra leklust och stor nyfikenhet, han passar mig perfekt.

Stort tack till Vallentuna BK som anordnade MH för oss!

 

 

 

Mickey tycker om att kampa.

 

 

Resten av året kommer vi att koncentrera oss på träningen då med fokus på lydnad och spår, utställningarna lägger vi på hyllan och kommer ut i ringarna igen till våren. Känner att jag måste hitta tillbaka till träningsrutiner igen, efter förlusten av Tim och Asterix tappade jag fullständigt lusten till allt vad träning heter, det har varit en kamp att komma tillbaka. Nu börjar glädjen lite smått visa sig och jag har kommit på mig själv att längta till nästa träningspass och det är ju ett bra tecken.J

Vi har varit iväg och tränat på lite olika klubbar, alltid bra med miljöbyte. Vi får träna en hel del på att titta men inte hälsa oavsett om vi möter tvåbent eller fyrbent något Guldklimpen tycker är jättesvårt då han älskar att minglaJ men det går framåt och han börjar inse att när vi kommer till klubben är det träningen som är det roliga.

Koncentrationsförmågan har blivit mycket bättre och han tycker att det är roligt att träna men passen får fortfarande vara relativt korta men desto fler istället.

I platsliggningen har han varit riktigt duktig de senaste gångerna, inte mycket sniff eller rörelse men han behöver fortfarande stöd med muntligberöm och ibland lite godis.

I ställande och läggande under gång har han gjort stora framsteg och inkallningen har han att ett bra tempo in men vi får jobba på ingången lite mer. Apporteringen tycker jag också går bra men gripandet kan bli bättre.

Det vi får lägga ner mycket mer arbete på är linförighet/fritt följ, han blir lätt distraherad och orkar inte koncentrera sig länge. Han behöver få mer motivation och jag ska jobba med lite nya belöningar här samt se till att belöningen blir omväxlande och verkligen se till att sluta när det går som bäst och är som roligast.

Hopp över hinder tycker han är jätteroligt och här behövs det lite finslipning bara.

 

 

Så har vi varit iväg på lite valpterapi...oj oj oj så söta cockerpuppisar det var! Annika hämtade upp mig och på vägen skulle vi möta upp Sussie och...ja, vi åkte fel (som vanligt) för att vi babblade så mycket. Annika, vi får sluta med Läkerol!J Väl framme dök vi alla ner i valphagen och där satt Chaplin junior! Det var en liten kopia av min Prins, behöver jag säga att jag blev kär.J

Här kommer lite härliga valpbilder, titta och njut...för man får väl aldrig nog av dem?

 

 

Valpmys.

 

 

Organiserad sömn, man skulle kunna tro att någon lagt valparna så här men icke.

 

 

En fundersam James.

 

 

Dessa valptänder...

 

 

 

Två trädkramare.

 

 

Cavin, en fokuserad provsmakare...

 

 

...får tag på en intressant gren...

 

 

...och uppskattar smaken.

 

 

Annika och mamma Celine trivs ihop.

 

 

Mor och dotter har en pratstund.

 

 

Cavin och Lucy har möte...

 

 

...om vad som finns i gräset...

 

 

Cavin ägnar sig åt tåflört...tydligen lite smärtsamt...J

 

 

Åter till Annika och Celine...som hade närkontakt.

 

 

Någon upptäckte mamma Celines pinne...

 

 

...det gjorde ytterligare en till...mamma försökte läsa paragraf...

 

 

 

...Cavin förde en fullständig charmoffensiv på sin mamma...

 

 

...och sen var leken igång...men pinnen, den var fortfarande mamma Celines.

 

 

Lill Prinsen Cavin, alldeles underbar.

 

 

Cavin fick inte plats i korgen...

 

 

...och var inte nöjd med tillvaron.

 

 

Det blev visst lite många bilder på Cavin...förskräckligt när valpar förföljer fotografen på det där sättet.J

Tack Stina för valpstunden och allt gott på fikabordet!

 

De närmaste tre dagarna kommer att gå i hundens tecken, mycket träning står på schemat och så ska vi få njuta av en massa lydnadsekipage på söndag då det är tävlingsdag på klubben. Hoppas att vädergudarna är på vår sida så att vi får fortsätta att njuta av härliga höstdagar. Trevlig helg önskar vi er.

 

 

 

 

17 september

Vi har besök

 

Mr Bart har bott hos oss den här veckan och jag har för första gången fått erfara hur det är att leva med en liten terrier i huset och nog är det skillnad på en terrier och en spaniel alltid.J

Mickey är överlycklig över att ha sin bäste vän i sin närhet 24 timmar om dygnet och han tar tillvara på varje lekstund det bjuds på, härligt mycket lek får jag uppleva nu och lite kul är det att åter ha tre hundar i huset. Chaplin undrade dock till en början när Bart skulle flytta hem igen...för han tar alldeles för stor plats i sängen enligt Prinsen. Vår gäst trivs att sova under täcket något jag inte är van vid och när jag första natten vaknade av att något litet, varmt och stickigt (hans svans sticks) låg under mitt täcke blev jag lätt skräckslagen men desto mer lättad när jag insåg att det bara var Bart som låg där.

 

 

Två busar och en gangster.

 

 

Mr Bart är en gosig, lättlärd och busig liten terrier med en massa egen vilja. Vill han inte gå åt visst håll på promenaderna lägger han sig platt som en pannkaka på marken och rör inte ett hårstrå, bredvid honom står det två undrande cockrar som inte alls förstår vad han sysslar med. Han växlar från 0 till 100 på ett par sekunder, från att ha varit helt lugn till ett fullständigt vansinnesutbrott...orsakad av att någon stor hund kommit i hans sikte eller att en skateboard stört hans promenad. Där stod jag de första dagarna förundrad över detta agerande, kan inte förstå varför bli så sur. Han skulle utan problem kunna delta i ett dragspann för så som han drar skulle han kunna förflytta en bil med motorstopp. Under promenaderna bevärdigar han inte mig med en blick utan tycker att han ska föra truppen framåt...hm, där hamnar han och jag i kollisionskurs...

Ordet ”loss” finns nog inte i en terriers lexikon, biter han sig fast i en leksak släpper han inte taget utan där hänger han som om det vore det mest självklara saken på jorden. Stackars Mickey förstod inte till en början alls Barts beteende under dessa stunder och trodde att matte var i fara och behövde räddas. Guldklimpen har nu insett att matte är utom fara men han sitter där och tittar på sin vän och undrar från vilken planet han ursprungligen är ifrån.

 

 

Fryser i steget gör han när något intressant händer.

 

 

Riktigt snygg gangster är han.

 

 

Nå, nu är det ju så att jag hatar att ha olydiga busar i flocken (nästan till den grad att jag får en allergisk reaktion) så självklart lades det upp en plan på vad som måste göras. Jag insåg tidigt att tillvägagångssättet fick vara lite annorlunda när man tränar en terrier än vad det är när man tränar en spaniel. Här pekar man med hela handen och gör allt för inte hamna i en kampsituation. Men när jag väl tryckt på den rätta motivationsknappen är han helt med mig, det är en smart liten prick som tycker om att arbeta. Återigen får jag uppleva klickerns fantastiska effekt. Promenaderna går nu lite bättre men jag får hela tiden vara på min vakt vad denna lilla gangster kan hitta på. Han och Mickey älskar att springa i kapp och de ser så roliga ut tillsammans, Mickey ser ut som en smidig panter och Bart är som en liten snabb Duracellkanin.J

Mr Bart passar jättebra in i flocken med sitt vänliga, roliga och uppmärksamma sätt. Han har till och med fått igång Chaplin igen, inte för att Chaplin brottas (dessa lekar slutade han med när han var tre år) men att Bart jagar honom med målet att ta hans leksak...den leken tycker Prinsen om. Lekarna med Mickey går bra men ibland hör man att en terrier är bra mycket hårdare i munnen än vad en spaniel är...något som även jag har lärt mig.

 

 

Många busstunder blir det.

 

 

Bästa vännerna solar också ihop...

 

 

...och tätt ihop möter de John Blund.

 

 

På eftermiddagen hämtar han sin snuttefilt och ligger harmoniskt och snuttar på den.

 

 

Ibland behöver även en liten energisk russel vila...sööt.

 

 

Vad ska man nu hitta på?

 

 

Mr Bart en liten filur.

 

 

När jag tittar på honom ser jag framför mig en liten maffiasnubben från en 40-tals film med kritstrecksrandig kostym och hatt, cigarett i mungipan och med en k-pist under armen...ja, det är verkligen våran Mr Bart.J

Snart kommer han att lämna oss och vi kommer att sakna våran lilla gangster för riktigt mysig och rolig är han men promenaderna kommer nog vara en aning lugnare men också tristare om vi frågar Mickey.

Bart skulle när som helst få nyckeln hem till oss men jag vågar påstå att han är den enda terriern som får dispens på att komma och bo hos oss för nog är det så cockern har kommit till detta hus för att stanna.J

 

 

25 augusti

 

Det går framåt

 

Nu har det äntligen blivit ordning på hemsidan, har under en längre tid velat göra om sidan lite och efter en del funderande över vad jag ville få fram med den skred jag till verket med alla förändringar. Dessa förändringar har orsakat en hel del problem med layouten och gjort det helt enkelt omöjligt för mig att uppdatera sidan. De senaste veckorna har jag haft tät mailkontakt med supporten som har verkligen varit till stor hjälp.

Nu ska de mesta av felen vara åtgärdade men om så är fallet vet jag egentligen inte förrän jag lagt ut sidan. Ibland är det nämligen så att allt ser bra ut i arbetskopian men ute på nätet uppstår det problem, ha överseende med eventuella ”barnsjukdomar” så här i början och hojta gärna till om något ser underligt ut...det är bra med sån information.

Den nya loggon hjälpte Terese mig att förverkliga, jag visste vad jag ville ha fram och hon tolkade allt precis som jag önskade. Terese tack för hjälpen!

 

 

Sist skrev jag om fästingmedlen som finns ute på markanden och vilka biverkningar de kan ha och att min lille guldklimp Mickey reagerat på fästinghalsbandet. Tack för alla tips och erfarenheter, alltid härligt med feedback! Mickey återhämtade sig väldigt fort denna gång då jag förstod att halsbandet var boven i dramat. Kommer inte att använda den på honom fler gånger, tycker att det är obehagligt när hunden reagerar så starkt...vad kan hända om man provocerar kroppen för mycket?

Håller med dig Stina om att Exspot är effektivare än Frontline och därför kommer det att användas i framtiden. Bra tips Terese om att ha på halsbandet på natten och ta bort den på dagen. Använde halsbandet på Chaplin tre säsonger, den första säsongen reagerade han inte alls på det medan till följande säsong fick han lätt klåda av det efter några veckor. Jag tog bort halsbandet ett par veckor (effekten satt kvar och Chaplin fick inga fästingar) och sen fick han ha på sig den varannan dag men Terese tips är faktiskt bättre för då får man en jämnare dosering av medlet. Det är väl önsketänkanden att dessa eländen skulle utrotas...

 

 

Mickey hade lite otur där ett tag för när han väl återhämtat sig från biverkningarna av fästinghalsbandet gick det två dagar och han blev getingstungen...på svansen! Stackars guldklimpen...den kvällen hängde han upp skylten ”ur funktion” på svansen och var inte inte en merry cocker på flera timmar men nästa dag fungerade svansen igen.

Några dagar senare började vi träna in momentet ”hopp över hinder” i lydnaden, som hinder använde vi ett balanshinder för barn uppe vid skolan, perfekt höjd för en cocker. Rätt fort förstod guldklimpen vad han skulle göra så jag tyckte att jag lika väl kunde pröva köra hela momentet...så Mickey satt kvar på andra sidan av hindret, jag gick runt och kallade in honom...han blev osäker och tänkte runda hindret istället för att hoppa över det och...PANG han sprang rakt in i det. Vad det small och så han gnällde till och jag tänkte att ”nu spräckte han skallen”! Han måste blivit bländad av solen och i sin iver såg han inte hur långt hindret var. Hade det varit ett barn som slagit i huvudet på det där viset hade skallen spruckit men det är tur att våra fyrbenta vänner har en inbyggd hjälm där uppe.J

Jag insåg fort att han inte fått någon fysiskskada men han blev rädd för hindret vilket inte går för sig så vi började träna på en gång igen. Det är intressant att se hur en hund beter sig när han blivit skrämd eller gjort sig illa på något, Mickey hade inga problem att hoppa över hindret från den sidan som jag hade stått på men när han skulle hoppa över från sidan han sprungit in i hindret blev han rädd och ville inte hoppa...men efter en stunds tränande övervann han sina rädsla och efter några dagar var hindret inget problem utan bara ett roligt moment.

 

 

I lördags var Mickey och jag på jaktkurs som Uppsala Cockerklubb ordnat för medlemmarna, vad jag hade sett fram emot den! Tidig start blev det återigen, Annika hämtade upp oss och i Knivsta mötte vi upp Sussie som sen gjorde oss sällskap till Stensta Gård utanför Norrtälje där kursen ägde rum. Som vanligt var det en massa prat och fel åkte vi men inte p g a vårt babblande utan Eniros vägbeskrivning var en aning otydlig men med lite vägledning av vänliga människor som kände till trakterna kom vi fram i tid.

Vi möttes av kursledaren samt flera förväntansfulla kursdeltagare, när alla deltagare var på plats var det så dags att åka iväg till ”jaktmarkerna”.

 

Först på schemat stod stadgeövning, Mickey har aldrig tränat i en så stor grupp som vi var så jag undrade hur han skulle klara det...ytterligare störning för honom var en liten löptik som fanns med i gruppen och vid det här laget vet vi ju att Mickeys testosteron produktion fungerar. Japp, så är det.J Till en början var lilla Semla bra intressant och guldklimpen trodde att det var henne han skulle spåra men efter stund började han inse att något annat var i görningen. Han klarade stadgeövningen riktigt bra, kul att se att all träning gett resultat!

Därefter tränade vi på snabbt sättande på hundarna, ett moment som i jakten är väldigt viktig, när hunden stöter upp vilt ska den genast sätta sig så att jägaren kan skjuta. Mycket att hålla reda på för en matte...hunden, visselpipan, kopplet och klickern men efter en stund började resultatet visa sig. Lisbet hade verkligen bra övningar att praktisera det nya momentet i.

Därefter var det dags för fika och reflektera över vad vi tränat på samt andra tankar som kom upp.

 

 

Pointern är rasen som finns vid Lisbeths sida idag när hon jagar.

 

 

När hunden lärt sig sitt kommandot väl tar man in störning som en dummy.

 

 

När dummyn kommer flygande ska hunden sätta sig eller som här lägga sig.

 

 

Lisbeth svarade på frågor under fikastunden.

 

 

Efter fikat bytte vi marker och nu började vi med apporteringen. Mickey har apporterat en del men jag har ännu inte börjat träna i kuperad terräng än eller med stora dummys. Han tog utskicket bra, greppade dummyn bra och kom in med den utan att stanna upp när han kom fram till den (något som vi har haft problem med), tempot in var bra och avlämningen klarade han fint. Det var så härligt att se! Visst finns det en hel del att jobba med men han är på god väg.

 

 

Mickey fokuserar och väntar på kommando.

 

 

Guldklimpen hittade sitt "byte" och kom in med den.

 

 

Vi provade också hur han reagerade på en större dummy, något han inte apporterat utomhus än. Han tvekade lite innan han greppade den men visst apporterade han den och lämnade av fint. Vilka framsteg han gjorde!

Det som var verkligen roligt att se var att alla cockrarna hade apporteringsglädjen i behåll, några av hundarna hade aldrig apporterat tidigare och de var så duktiga!

Sen var det dags för lunch och återigen för lite reflektioner kring övningarna. Det jag kom fram till under dagen var att jag hittat rätt sätt att träna Mickey på och att vi nu kan börja med lite svårare apportering.

 

 

Mickey apporterade den stora dummy utan problem...verkar dock undra över hur länge han ska sitta där.

 

 

Efter lunch var det så dags att börja med fältsök, något jag verkligen inte har stor erfarenhet av...har bara provat på det en gång tidigare. Hunden ska söka ca en meter framför en och hålla sig ca 10-15 meter från en när den arbetar sidan om föraren. Till en början hade Mickey lite svårt att förstå att han skulle lämna min sida och jobba ifrån mig, här ser man hur präglad han är av tävlingslydnaden där han ska hålla sig väldigt nära mig. Men det var också fascinerade se hur fort han började förstå vad han skulle göra, instinkten tog över. Det var också tydligt att det är svårare för hunden att söka på fält än vid skogskanten, för mig gäller det verkligen att tänka på vinden...att han får jobba i motvind.

 

 

Kerstin och Moody kör revirering vid skogskanten.

 

 

Sen var det dags för sökarbete på öppenfält, här Ankie och Joice "in action".

 

 

Efter fikapaus skulle vi slå ihop alla de delar vi tränat på under dagen till ett helt moment och nu kom också skott med. Lisbet sköt några skott innan vi började så att vi var säkra på att ingen hund var skottberörd och alla klarade det bra.

Det var så roligt att se hur fokuserade hundarna var inte bara under arbete utan också när de satt och väntade på sin tur, de verkligen satt och tittade på de andra hundarna när de arbetade.

Så var det Mickeys tur, han sökte av området jättebra, lämnade min sida utan problem, hade ett bra tempo och när så väl skottet kom satte han sig direkt på mitt kommando. Han var helt fokuserad på var dummyn landade och vid kommando sprang han ut och tog dummyn direkt och lämnade av bra. Han var så duktig, vilken hund jag har...man blir ju så glad!

 

 

Det här är en av de absolut bästa kurserna jag någonsin gått på! Det var så tydligt att Lisbet besitter en stor kunskap i träna jakthundar och att hon har en stor erfarenhet av att arbeta med spaniel. Dagen var väldigt pedagogiskt upplagd och till varje problem hade hon en lösning och det fanns ingen prestige med i bilden utan en vilja till att alla ekipage skulle lyckas. Hon peppade oss och gav oss konstruktiv kritik som gjorde att vi fortare kunde uppnå resultat. Att se hennes äkta glädje över när vi lyckades samt hennes positiva överraskning över att ”vanliga” cockrar fortfarande har så mycket ”go” var roligt att se.

Den här dagen kommer jag ha med mig länge och att Mickey och jag kommer att fortsätta med jakt är nu en självklarhet, vi ska klara grundprovet!

Stort TACK till dig Lisbeth för en fantastisk dag!

 

 

 

Lördagens kursdeltagare.

 

 

Det som också gjorde dagen så trevlig var alla härliga kursdeltagare! Ett stort tack till Uppsala Cockerklubb för att ni gav oss medlemmar möjligheten till den här kursen!

 

 

Jisses, nu blev det en sån där lång uppdatering igen...mer finns att berätta men det kommer nästa gång.J