Asterix
Sea Fire’s Star Story
Född: 2002-05-04 Smeknamn: Charmören, Fluffen och "Lille Tussen" Inofficiell titel: Internationell Charmör
Det är jag som är Asterix, till rasen Pomeranian (Dvärgspets) och jag är minst i flocken både till storlek och ålder. Jag är den charmigaste av oss, möter vi människa eller djur brukar jag vara den som tar och får kontakt först. Matte brukar säga att jag inte har en aning om hur liten jag är. Så här beskriver hon mig " Han tror att han är lika stor som en Leonberger, skarp som en Rottweiler och söt som en Pomeranian". Tycker att beskrivningen passar mig perfekt! Men hon påstår att det enda som stämmer är det sistnämnda…håller inte med!
En tuffing Precis som brorsan Chaplin försöker jag hålla bovar och icke inbjudna besökare utanför dörren. Om jag ska vara ärlig så är han mycket bättre på det än jag, han liksom håller ut längre. Men jag har en annan uppgift och det är att hålla vakt vid balkongräcket. Det har hänt att någon lurvig sak försökt titta in under vårt räcke och då…har jag attackerat! Få kommer tillbaka efter min presentation. Men matte har sagt att vi ska jobba på det här, något får mig att tro att vi inte har samma mål… Mina kompisar säger att jag nästan gjort mig förtjänt av ett nithalsband, det ska ju synas att man är tuff. Men det anser matte inte passar sig…synd…tror att nithalsband skulle klä mig.
På span under balkongräcket...vem månne komma...?
Fokuserad Är himla bra på att fokusera…matte påstår att jag psykar på saker och ting. Ibland när jag har glömt min groda i hallen och matte stängt dörren dit så brukar jag sitta och hypnotisera dörren…och se…den öppnar sig! När jag har det riktigt långsamt brukar jag sätta mig framför matte och bara titta på henne. Jag är helt still, nästan så att jag inte blinkar bara tittar på henne, hon blir jättenervös och stressad av mitt beteende. Det är precis vad jag vill för det brukar hända något roligt då, antingen så går hon upp och hämtar något till mig att tugga på eller så börjar vi träna. Bra va’! Man måste ju vara målinriktad. Någon gång måste man hjälpa den fokuserade energin i handling, som när jag lyckades med min hypnotiska blick öppna dörren till matskåpet. Men blicken lyckades inte locka ut matsäcken, bestämde mig för att hjälpa till lite…så jag tog tag i den och drog ut den. Puh, gissa hur jobbigt det var…den vägde faktiskt tre kilo och det är precis lika mycket som jag väger! Kalla mig "Dunderpommen", när matte kom in i köket visade jag stolt henne vad jag åstadkommit och då blir hon sur! Säger bara "Det är inte matdags ännu" och ställer in säcken i skåpet igen! Men hur torr får man vara?!
Nästan fågelhund Som du säkert vet så är vi fyrbenta indelade i olika grupper beroende på vad vi är avlade till, jag tillhör gruppen spetsar och brorsan tillhör gruppen fågelhundar. Vad gör man om man vill byta grupp? Frågar du mig så tycker jag att jag är minst lika bra på göra de saker som brorsan gör…så varför får inte jag vara en fågelhund? Fågelhunden ska ju tycka om att bära och hämta saker och så ska de stöta fågel. Ja, och så ska de tycka om vatten.
Om vi börjar med det här med att bära saker, så bär jag också på saker. Matte säger att jag har ett enormt föremålsintresse, vad det nu innebär? Brukar ta upp det mesta som jag ser, allt ifrån kottar, servetter, godispapper och cigarettförpackningar mm. Cigarettboxarna de är himla kul att bära på, de har ett litet lock som man kan bita tag i…det enda problemet är att när jag håller i locket så åker hela lådan upp framför mina ögon så att jag har svårt att se var jag ska gå. Men jag brukar tänka att bara jag håller huvudet högt så ska det gå bra. När jag tagit upp det jag hittat så brukar jag lämna det till matte. Alltså apporterar och avlämnar jag, hänger du med?
Så har vi det här med att stöta fågel, något som jag faktiskt undrar om brorsan överhuvudtaget kan… Jag menar…jag har då aldrig sett honom jaga en fågel, det är ju jag som ser till att inga fåglar landar i vår närhet. Matte påstår att det inte är så man stöter fågel…vadå?? Till slut, det här med vatten. Även jag tycker om att simma, har till och med lärt mig att vattenapportera. Ok, jag måste ha flytväst vilket inte den där äldre av oss behöver…men han har inte lika mycket päls som en annan har. Första gången jag badade var jag 12 veckor gammal då höll jag på drunkna, min päls blev så tung att jag inte orkade hålla mig över vattenytan så jag sjönk som en sten. Läskigt…så rasfränder tänk på det här med flytväst, mycket bra att ha! Så om man lägger ihop allt det här så jobbar jag mycket mer än vad brorsan Chaplin gör…för han, han konkar bara på sin boll och inget annat…så varför får inte jag kallas för fågelhund då?
Allt klär en snygging!
Teamwork Trivs väldigt bra i vår flock. Tycker att brorsan Chaplin bara är så cool, han har lärt mig mycket. Insåg redan som 13 veckor gammal att brorsan har en massa saker för sig när han är ute och går…då han läser tidningen (som matte kallar det). Han mumlar nästan hela tiden när han sniffar, framför allt när en annan hane lämnat sitt visitkort. Då blir han riktigt ilsk och börjar muttra en väldig massa och väldigt högt, försökte mig på att låta som han men fick värsta hostattacken...så det var inget för mig. Att sprätta med bakbenen det kan han verkligen, började öva på detta vid tidig ålder förstod dock inte varför man skulle göra så men brorsan gjorde ju det… Matte började gapskratta första gången hon såg mina försök, men idag tror jag bestämt att hon faktiskt är mäkta imponerad av mina konster då hon sagt "Med de där bensträckningarna borde du söka in på Balettakademien! "…så övning ger färdighet.
Ibland har vi råkat i ganska kniviga situationer, någon artfrände har gått till attack. Läskigt, men då har matte och brorsan Chaplin kommit till min hjälp. En gång kom det en Goldenhane ilsket springande jag blev så rädd att jag skrek och sprang direkt till matte, medan matte lyfte upp mig tog brorsan hand om den där hanen. Som tur var blev det inga sår men det lät en väldig massa. En annan gång attackerade en Malinois och han hade siktat in sig på mig, aldrig har jag hört matte skrika så högt "NEEEEJ!!!". Förstod att detta verkligen var allvar så sprang åter till mattes trygga famn, men då gick den där jycken till attack mot brorsan och matte gick in för att hjälpa men då fick eländet syn på mig igen och tänkte nypa mig så matte fick parera och då hoppade brorsan in för att hjälpa oss och…ja så där höll det på en stund. Men allting slutade bra, matte lyckades till slut jaga bort Mallen och ingen av oss blev skadade mer än i stämbanden. Det kan man kalla teamwork, en för alla – alla för en!
Foto: Annika Varbäck
Det bästa jag vet är: Det värsta jag vet är:
* leka med min groda * skott * träna * gå i tunnlar * åka cykelkorg. * dammsugaren.
Jag och bästisen grodan. Ute på en cykeltur.
Här tränar matte och jag "fot".
|
