Änglar »

 

 

Charlie

 

 

 

Asterix

 

1989-07-23 – 1997-06-13

Smeknamn: Loppan, Kämpen och Ängeln 

 

 

En dröm införlivades

 

Jag hade länge drömt om att köpa en egen hund och Cocker Spanieln hade en väldigt speciell plats i mitt hjärta. När jag var liten ägde en bekant till familjen en svart Cockertik som var helt bedårande söt och trevlig, till min stora lycka brukade hon med glädje delta i mina lekar och älskade när man kelade med henne. Så när det var dags att skaffa mig en egen hund var valet av ras sedan länge klar, att det skulle bli en svart hane var också något jag bestämt sedan långt tillbaka.

 

Efter samtal med SKK fick vi veta var det fanns svart hanvalp till salu och färden gick till Eskilstuna. Vi åkte in på en grusväg och det kändes som om vi åkte rakt in i en idyll. Framför oss låg det ett litet rött torp med vita knutar, på ena sidan grusvägen var det ängar där det gick hästar och betade och på andra sidan bakom ett trästaket stod torpet. Det kryllade av katter, tyckte jag icke van kattmänniska, om jag minns rätt berättade de att de hade sju katter. När vi närmade oss grinden såg jag två svart/vita (visste inte att de kallades för blue roan) valpar sitta uppe vid torpet. Jag tittade runt omkring och letade efter den där svarta valpen och sa till familjen: " Dem där är ju svart/vita, jag vill inte ha en svart/vit hund. Var är den svarta valpen? Vad gör vi här?" Men det gjorde inget tyckte familjen utan det var klart att vi skulle gå in och titta på valparna. Jag tror än idag att de visste att det inte fanns någon svart valp i Eskilstuna… Så in gick vi och den lilla tiken sprang direkt fram till min mamma och hanen blev misstänksamt tittade kvar vid torpet, jag satte mig på huk och lockade på honom och till slut kom han springande och satte sig mellan mina ben och tittade upp på mig och jag visste att honom skulle jag ha! Den 1 oktober 1989 tassade Charlie in i mitt liv och in i mitt hem och så hade mitt liv med Cocker börjat.

 

 

 

                                                                     Min lilla blå Cockervalp, så söt!

 

 

Livet med Cocker

 

Även om Cockern hade varit min drömras sedan barnsben hade jag underligt nog inte fördjupat mig i alla delar som ingick i rasens vardag… Det här med pälsvård hade helt gått mig förbi, i min enfald trodde jag att dessa underbara varelser föddes till denna värld som en färdig trimmad Cocker och levde med det utseendet i resten av sina liv…Ja, vi vet ju alla hur fel det är. Jag la märke till att jag allt oftare på promenaderna fick frågan "Vad är det för ras?", nästan förnärmad svarade jag att det var en Cocker spaniel. Många gånger såg jag att personen i frågan såg väldigt fundersam ut. Som tur var hade vi en granne som förbigående frågade mamma och mig när vi skulle trimma Charlie "Trimma??" svarade vi frågande. "Ja, ni vet väl att man ska trimma en Cocker?…"Ska man?" …"Han är väl snart ett år, då är det dags att få bort all valppäls."…"Okej…" sa vi och gick hem och ringde och bokade en trimtid till Charlie. Dröm om min förvåning när jag hämtade hem honom, det var en helt annan hund...halva hunden var ju borta! Nu såg han ut som en riktig Cocker och jag hade lärt mig vad som krävdes av mig för att han skulle förbli lika fin, efter det blev han aldrig lika långhårig igen. Dock så tyckte vi i familjen att han var sååå fin när han hade lockar på huvudet så allt som oftast sparade vi lite av dem när vi trimmade Charlie…?!? Det är ju tur att smaken förändras med åren!

Men Charlie, han bar sina lockar med ära.

 

 

 

                                                       En riktigt otrimmad Cocker har väl också sin charm?

 

 

Charlie var otroligt lättlärd hund, han tyckte om att samarbeta och lära sig nya saker. Då hans hälsa för det mesta var svag tränade vi in många konster och egna uppgifter som han kunde ha hemma. Att träna lydnad, spår eller agility gick inte för han hade inte ork till det, jag provade med spår några gånger och han spårade väldig bra och väldigt fort men det gick inte att få någon kontinuitet i det p g a hans tassar. Att lära honom att hämta tidningen var ingen svår uppgift utan den konsten lärde han sig på en dag och efter den dagen behövde jag aldrig be honom att hämta posten för den levererades även om den inte kommit… Charlie visste att han inte fick godis förrän han gjort sig förtjänt av den, låg det ingen tidning på golvet hämtade han en från köksbordet och gick runt i lägenhet med den och levererade den sedan till mig med blicken "Tidningen kom precis". Ja, inte kunde jag motstå att ge honom en belöning för hans påhittighet!

 

En annan uppgift han fick var att städa efter sig när han lekt med sina leksaker, han kunde namnen på alla leksakerna närmare bestämt 15 stycken och han visste att de skulle ligga i korgen. Jag brukade ibland sprida ut alla leksaker på golvet och be honom att t ex hämta elefanten och lägga den i korgen och varje gång tog han rätt leksak och la den i korgen.

 

Här hemma i "byn" kallade många honom för Magnum-hunden, då han på somrarna fick bära hem min Magnumglass från kiosken. Han var så mjuk i munnen, inte en spricka i chokladen! Som en sann Cocker älskade Charlie mat, han var en liten allätare. Allt ifrån apelsin, vindruvor, gurka och självklart köttbullar och korv men gränsen gick vid salladsblad det var inget för honom.

Till favoriter hörde jordgubbar, jag hade världens godaste jordgubbar på min tomt och dem slogs vi om, Charlie och jag. Om jag någon gång glömde bort mig och släppte ut honom utan att hålla ett öga på vart han tog vägen så var han snabbare än ljuset till jordgubbslandet och åt upp alla de röda gubbarna och lämnade kvar de gula. Nog var han smart min lilla Loppa!

 

Charlie fungerade också som det bästa inbrottslarmet man kunde tänka sig. Under hans livstid hade jag tre inbrottsförsök och alla dessa gånger var jag hemma. Varje gång skrämde han bort bovarna med ordentlig skall, ingen utanför kunde tro att det stod en Cocker innanför dörren då det lät som en Rottweiler. Vid de här tillfällena hade jag stor hjälp av att vi lärt in kommandot skall.

 

 

 

En kämpe

 

Efter sitt första dygn hos oss blev min vän sjuk, hade så hög feber att när man höll i honom blev man själv alldeles varm. Han hade fått en infektion i kroppen och fick en antibiotikakur, efter ytterligare några veckor var det dags igen…nu hade Charlie fått urinvägsinfektion. När han var ca nio månader fick han löss och det med besked, till veterinär och få recept och sen började det badas med väldigt starkt lusmedel, medlet var så starkt att vi människor skulle ha handskar på oss för att inte få en reaktion och detta skulle vi bada Charlie med… Frågade veterinären om det inte fanns något mildare att tillgå men det här var det enda han ville skriva ut. Efter flera bad försvann alla lössen kvar blev bara Charlies smeknamn "Loppan".

När sex månader gått började Charlie klia sig igen, åter till veterinär som konstaterade att det denna gång inte var några parasiter utan att Charlie hade fått eksem/allergi och förmodligen var det starka lusmedlet den utlösande faktorn…Samtidigt tampades vi med att få lilla Loppan rumsren, han var nästan ett år och inte rumsren. Än en gång kontaktades veterinär och åter konstaterades att han hade urinvägsinfektion efter ytterligare en antibiotikakur började vi se resultat och kort därefter var Charlie rumsren. Sen följde kennelhosta, magproblem och problem med tonsillerna… Det kändes som om varje gång Charlie lekte med en annan hund blev han sjuk.

 

 

 

När febern slår till är mattes kudde en trygg plats.

 

 

 

Vid fyra års ålder hade vi gjort så många besök hos veterinärer att jag började bli rädd att det var något allvarligt fel på min vän, bokade därför tid på Djursjukhuset Albano och fick komma till en helt underbar veterinär och denna veterinär skulle följa oss resten av Charlies liv. En riktigt stor undersökning startades, då Charlie drack i kopiösa mängder och kissade minst lika mycket. Blodprover togs, njurar och lever kollades, undersökningen visade att alla organ fungerade som de skulle men att Charlie hade dåligt immunförsvar, allergi och åter igen urinvägsinfektion. Denna gång tog det över sex månader innan vi fick bukt på infektionen och därefter hade vi en frist på två år. Hans hudproblem höll i sig och de sista tre-fyra åren av sitt liv hade han även problem med furunkulos i tassarna och många gånger hade han så ont att han inte kunde eller orkade gå några längre sträckor.

Charlie hade problem med separationsångest, ju sämre han mådde desto svårare var det att lämna honom. Här såg man hur en hund kunde förändras mentalt när de mådde dåligt fysiskt, en lärdom som jag tagit med mig i livet.

 

Sådan kämpe han var min älskade Charlie, han fann sig så fint i alla de undersökningar som gjordes och aldrig att han muttrade eller krånglade. Han verkligen förtjänade att bli kallad för en Kämpe! Vissa perioder hade vi nästan klippkort på Albano och man tycker ju att Charlie borde ha förknippat stället med obehag men han sprang alltid lika glatt in. De flesta sköterskorna kände igen Charlie och hälsade glatt på honom när vi kom in och för många var han favorit patienten för sitt underbara sätt.

Vi lyckades hålla urinvägsinfektionen borta i nästan två år. När den väl kom tillbaka blev den riktigt svår behandlad och hans furunkulos blev så illa att han den sista månaden fick gå med svarta babysockor på tassarna och han tyckte att det var så skönt, försökte aldrig ta av sig dem. Han svarade inte på behandlingen, kunde inte längre sätta ner sitt högra bakben, orkade endast gå mycket korta sträckor och slutade äta, Charlie som alltid var hungrig. Han mådde så dåligt. Jag ringde vår veterinär och fick tid samma dag, när vi kom in såg hon i hur dåligt skick min vän var. Vi pratade igenom vad som kunde göras och kom fram till att det ända vi kunde göra var att starta om alla undersökningar och vi skulle inte få fler svar…hans lilla kropp orkade inte längre. Som det var nu hade Charlie inte någon livskvalitet längre, han hade ont och led. Det var dags att släppa taget om min vän, klockan 15.00 fredagen den 13:e juni 1997 somnade min lille Kämpe in för alltid. Det var min första egna hund och sorgen var alldeles gräslig, det tog mig många år att komma över förlusten av min lilla ängel.

 

 

 

"Candle in the wind"

 

Under årens lopp hade Charlie fått en hel del mediciner och när vi efter hans död samlade in dem för att lämna in allt på apoteket fyllde vi två plastpåsar med mediciner. Då blev det väldigt tydligt hur sjuk han varit i sitt liv och vilken kamp han fört för en bra tillvaro. Charlie var den största gåvan i mitt liv, han lärde mig att uppskatta de små ting i vardagen. Vi var ett team Charlie och jag, det jag fick uppleva med honom var många gånger magiskt. Han var min och ville bara vara med mig, få kunde komma emellan oss.

Jag reste mycket i mitt dåvarande yrke och kunde jobba sent på kvällarna, när mitt arbetspass tog slut visste Charlie om det. Detta fick jag veta då min mamma vid ett tillfälle ställade frågan "Slutade du arbeta 23.20 i onsdags kväll?" "Ja, svarade jag. Hur visste du det?" "För Charlie satte sig framför fönstret och väntade på dig." Mamma berättade då för mig att han ofta väntade på mig och att hon fick bära tillbaka honom till sängen. När jag ringde hem gnällde han alltid och alla hemma visste att det var jag på andra sidan luren för han gjorde det endast när jag ringde. Hur förklarar man detta? Telepati? Jag vet inte men magiskt var det!

Trots sin dåliga hälsa var han alltid glad min lille Kämpe, han representerade rasen på det bästa sätt med sitt mjuka, intelligenta och glada sätt. Charlie lärde mig vad mod, tillit och lojalitet innebar, han guidade mig i den förtrollade världen som en människa och hund delar. Visade hur fantastiska hundar är och hur otroligt mycket de kan ge oss och hur mycket de kan tillföra i våra liv. Han fyllde vår tillvaro med så mycket ljus, han var min "Candle in the wind". Det gjorde så ont när ljuset slocknade, så oerhört ont.

 

 

 

 

 

 

Tack för den tid jag fick, för alla lärdomar och skratt.

Vila i frid min vän, min kärlek har du för alltid.